Aftonbladet – 21 mars 1851, sida 1

han sig, har var.t som Adrienne, rikt på yttre glins och fladdrande som fjärilen omkring blomstren; hans nuvarande så modest och landiligt from som Anna, hvilken nu beherrskade hans själ. Anna var nu verkligen uppbragt emot der gamle herrn, som med omild hand vidrört den hemiighet, som hvilade i hennes bjerta, lik en ros i sin knoppning, då hon hörde raska hofslag af en häst på bygatans stenläggning. Hennes hjerta slog högt och häftigt : var det väl han? ja, ryttaren stadnade med hästen framförjprestbuset, och efter några minuter kom Hartwigigenom buset ned i trädgården till Ann2. Han helsade med något stel höfbghet och syntes lika förlägen som hon, då d3 ru för första gången traffades ailera. Han frågade efter pastorn, men syntes icke hafva bråttom att träffa honom, ty då bon ville föra honom tili denna, stadnadhan och såg på henne med ett så eget uttryck, att hon måste sänka sin blick. Sedan fattade han hennes hand, kysste den och sade: Anna, jag måste engång hafva ett en:kildt och alldeies ostördt samtal med er Hela min lefnadslycka beror derpå. Skall ni väl neka mig det? — O, nej, m skall det icke! Ni kommer i morgon afton vid denna timma till den bär i trädgården längst bort belägna syrgaboskeen! — O, pi kommer ? Anna bief så förskräckt öfvedenna begäran, att: hon icke genast visste om hon skulle säga ja e!ler nej — och då bon stod stum betraktende honom, begagnade han hennes förlägenhet, kysste ännu en gång hennes hand, vände sig om och skyndade bort. Nu tror man kanhända, att Anna denna natt icke tillslöt sina ögon och fattade hundrade be slut, om hona skulle möta Hartwig, eller icke. nej, hon insomnade och sof för första gången efter sin ankomst tll Lodorf rätt lugnt och saligt. Och hvarföre skulle hon icke efterkomma Hartwigs begäran, hvarföre vara orolig? Hon hade ju den fasta öfvertygel:en, att ifrån hosom kusde bio:t komma något godt och älskligi, ait han icke kunde säga henne något, hvaråtver hon behöfde blygas, att hon med all sä kerh-t kunde göra alit hvarom han bad. Och i en så barnsligt ren och stilla själ, som bennes, måste ju förtroendet instäla sig före kärleken; blott hos häfligere och mindre fromma sinnen förer kärleken förtroesdet efter sig.