Aftonbladet – 20 mars 1851, sida 3

YO AT PA SVE, VÄ SAMT ARERVEBE BEISESUESE vid E:s hemkomst på onsdagsmiddagen, icke fann benne lida af någon mattighet eiler synnerlig kropps lig svaghet, utan fastmera af sinnesrörelse. Eklöf tillade, att hon icke kunde yttra något bestämdt omdöme derom, huruvida Hailberg visat någon ömhe: för sitt barn eller ej, men påminde sig det H. vid ett tillfälle på onsdagsförmiddagen yttrat: Jag skulle ej vilja mista mitt barn för allt i verlden. Adjunkten vid allm. barnbördshuset, hr doktor Hjort, som af barnmorskan Eklöf? blifvit tillkallag rörande barnets död, berättade nu, att när han kl. 6—7 Onsdagen den 42:te dennes infunnit sig hos Juliana Hallberg. iogick han först till denna, samt tillfrågade henne om omständigheterna vid barnets död då H. berättat att en häftig hosta först påkommi birnet, samt att det efter 2:ne derpå följande kräkningar aflidit. Då doktor Hjort i anledning deraf T begärt att få se spåren efter kräkningarne, hade H svarat att barnet fått kräkas uti en linnelapp, den H. derefter kastat i nattbäckenet; men osktedt detts stod orördt qvar under sängen, kunde Eklöf, som sorgfålligt letade efter nämnde linnelapp, icke finna densamma hvearken derstädes eller på något anna: ställe i rummet. Förundrad häröfver hade doktorp au utgått i det yttre rummet och undersökt bar: nets lik, dervid doktorn på dess hsls funnit några märken efter yttre våld, nemligen på högra sidaz af halsen en blånad af en nagels storlek, samt på venstra sidan ett obeiydligt skafsår eller afskrubbning af huden, och på bakre delen af halsen 29:ne fina, blå strimmor. Doktorn hade derpå åter ingått till Hallberg och förklarat, att uppgiften om kräkningarna vore sanningslös. samt uppfordrat Hallber; att uppriktigt omtala förhållandet. På denna dok torns uppmaniog hade Hallberg nu afgifvit den berättelse om vattenfatet och svimningarna, m. m., som förut är anförd; och då doktor Hjort der:id tillfrågat henne, om barnet dött i vattecfatet, hade bon svarat nej: det hade efteråt ännu haft lif. . I anledning af ofvanstående vittnesmål, hvilka i flera delar stodo i strid med Hallbergs förut gjorda uppgifter, hölls nu med henne ett ytterligare för: hör, hvilket i korihet kan sammanfattas i följande (frågor och star. Hvarför gjorde H. en falsk berättelse för Eklöf, vid hennes hemkomst, om barnets dödssätt? bJag var rädd ast skrämma Eklöf; men jag tänkte omta!a förhållandet för doktorn. Hyste H. någon fruktan eller aning att snart förlora sitt barn, efter H. till Eklöf yttrade, det H. för allt i verlden ej ville förlora detssmma; eller hvad var anledningen till detta yttrande? Jag hyste visst icke någon sådan fruktan, och fällde deita mitt yttrande utan någon egentlig anledning., Då H:s afsigt var att omtäåla rätta förhållandet för doktorn, hvarföre försökte H. då i början av äfven draga honom bakom ljuset ? Jag tyckte det var så rysliigt svårt att berätta, att jsg under min svimningz kommit stt emot min vilja misshandla mitt eget barn, För öfrigt bedyrer jag att jag talat sanning; fastån jag bar svårt at: nu ef.eråt fullkomligt reda ala omständigheterna vid händelsen, genom det mattighetstillstånd hvari jag då befann mig., Hr doktor Blachet, som verkställt obductionen och nu var närvarande vid förhöret, men som icke änou KHunrnit att få sitt utlåtande färdigt, förklarade särskildt på fråga, att han ansåge baraet hafva omkommit genom qväfning; uti hvilken åsigt hr doktor Hjort ins:ämde, Juliana Hallberg, som vid begge förbör:n tått, sittande på en stol, afgifva sina svar, emedan den mattighet hvaraf hon för närvarande synes lida icke tillåtit henne att en längre stund stå utan stöd, är liten till vexten och undersätsig, med ett mindre angenämt yttre och gråblå ögon, hvilka hou endas: skyegt fäster på den hon talar med, samt nedslår dem sedan mot golfvet, dröjande med sina svar då någon fråga, hvars syfte hon icke genast förmår uppfatta, ställes till henne. Att döma af hennes sätt, synes hon ega besluisamhet och ibärdighet. Förhöret uppsköts ytterligare till Fredagen; och Hallberg, som tillsades att icke under tiden få lemna sin nuvarande bostad hos barnmorskan Eklöf, ålades att till dess vid äfventyr af hemtning sig inställa. — Renstkning hölls ånyo sistl. gårdag med de 42åriga yogliogerne Anders Gusiaf Spångberg och Carl Erik Pehrson, hvilka sistl. fredag af polisbatjeninger anträffades på Drottninggatan och såsom misstänkte för åtskilliga stölder häktades. samt hvilka sedermera i poliskammaren erkänt sig hafva, i sällskap med flera andra gossar, begått en mängd stölder ock försålt det stulna till krögerskor och månglerskor. Ett par af dem, till hvilka yoglingarne försålt diversa stulna matvaror, och som till föregåends förhöret voro uppkallede, erkände då detta otvunget, men med tillkännsgifvande, att de icke misstänk: den olofliga åtkomsten; hvaremot en krögerska vid aamn Molin, till hvilken gossarne uppgåfvo sig hafve sålt det mesta ef det stulna, hvaribland en gåns tvenne bränvinsglas, och vid ett annat tillfälle till Molins piga Krook ett par kängor, siulna uti et nus i staden, bestämd: förnekade dsatta förhållande ( anledning hvaraf visitation hos henne samma dag anställdes. Poliskommissarien Jäderin, som tillika med en poliskorstapel haft i uppdrag att enställa visitatio aen, rapporterada derom, att krögerskan Molin, som vid nyssnämnde tillfalle fått qvarstanna i poliskammaren ti!l dess Jäderin hunnit afsluta sina mål, ock dervid i början betett sig trotsig och spelat rollen a förnärmad, slutligen visat en tydlig oro och sökt påskynda affäården. Vid ankomsisn till Molins näringsställe hade Jäderin observerat en mansperson, ! hvilken ban igenkände en f.d. uppassare på källarer Freden, och som vid Jäderins inträds tog reträtten från krogrummet till de inre rummen, hvarföre Jäderin, som misstänkte att shärunder låg en hund begrafven, eftersatte och hindrade honom från försöket att tillstänga dörren till eit af rummen, bvarest ö å 6 ung: karlar sutto omkring ett bord. Då emellertid ingenting vidare misstänkt på detta håll förekom, återvände Jäderin skyndsamt ut till krogrummet, de enkan Molin under tiden fått tillfälls att samspråk: med pigan Krook, hvilken skyndat ut cca förmodligen undånskeffat hvad som kunnat finnas miss tänkt, och hvilket den medföljande poliskonstapelp icke ensam kunnat förhindra. Nämnda piga, hvilken till detta förhör blifvit uppkallad och nu tillfrågades om bon köpt ifrågavarande kängor, bestred detta med förklaring, att uppgiften vore cförskämd och lögnaktig. Men då begg: gossarne likväl vidblefvo sitt påstående samt ville påminna henne derom, att hon först anmärkt det kärgorna voro omaka, men slutligen anmodat fru Molin, som vid tillfället stått för disken, att Jåns hbenre 42 sk. till köpets afslutande, bedyrads Krook ytterligare sin oskuld med förklaring, att hon när som helst vore beredd att aflägga sin salighetsed derpå, att hon icke ens någonsin sett de omnämnd: kängorna. Enken Molin, änyc uppmanad att tale sanning ech bekänna förhållandet, svarade likalede: att gossarnes uppgift vore lögnaktig. Några ef de ynglingar, som dsltegit i de båds förut häktade gossarnes snatterier, hade biifvit eftersökta och anträffade samt nu urpförda till poliskammaren, af hvilka först hördes en liten gilt på 44 år, kallad Frans, hvilken vid et tillfälle skulle vari med på Korrhemnstorget, då en annan gosse vid namn Jenne, som Du ej var anträffad, stulit någre ägg af en bonde. Denne gosse, som aldrig gått : skola och ej syntes bafva stort begrepp om mitt och ditt, berättade under tårar, att han väl varit med, men att då icke äfven han kunnat tosa fis ettäge OO tm 5 Fr mr NÄ a et Ts ECRLACT ss Aa Oo — 9 me sg Sm NM frö Men mm