wig blef, eftter de första ord han nu vexlade med Adriennee, öfvertygad, att brefvet var: hennes händer. Hon var icke biott betänksam, förströddl och i en synbar orolig stämning — utan började ock genom öfvergångar, som syntes så naturliga som möjligt, leda samtalet så, att det icke alltför mycket måtte väcka förundran, då bon vidrörde prestbuset i Lodorf, hvilket ögonskenligt dotde föremålet för hennes bekymmer, hennes svartsjuka. Hartwig sade att ban der var bekant, och nu bad bon honom förskaffa henne möjlighet att få se Anna. Ingenting är lättare., sade han, vi göra en promenad till häst och stiga af vid prestgården för att hvila. ..w För Guds slkull, nej!s ropade Adrienne. ,Jag hir orsaker, som låta mig önska att blifva os2åd.n Hariwig lofvade att äfven dertill utfinna medel och att återkomma följande dagen, för att alhemta Adrienne till utflygten. Hon tryckte tacksam hans band för det att han icke visade ringas:e öfverraskning eller åsiundan att erfara hennes iniresse för Anna. VI. ANTECEDENTIA. Grefve Salemtin Guolding var en man, ett ideal, som våra romanoch novellskrifvande blåstrumpor vanligen begagna till bjeltar. De dertill nödvändiga egenskaperne äro framför allt en stor imponerande figur, mörka lockar, i hvilka icke får finnas eit enda rödaktigt hår, och en ädel grekisk profi!, så skön, som blott en Canova förstått att bilda den. En sådan bjelte visar i sina drag en svärmisk melankoli och öfver bans lippar har aldrig kommit en ed. Han har engång duellerat och bär deraf ett ärr på den höga pannan, hvilket oförlikneligt pryder honom. I sällskop står ban allena i en fönsterfördjupping, eller lutad emot en list på kaminen, och blir bär alltid vid slutet af en debatt tillfrågad om sin mening, hvilken man då finner så öfverraskande, så öfvertygande som ett orakelsvar. För öfrigt afbåller honom icke det hulda svårmodet i