Aftonbladet – 20 mars 1851, sida 1

INGEN KÄRLEK. NOVELL AF L. SCHUCKING. Det är ett sådant slott vi uppsöka, fast krir. gmuradt occh betornadt. Höjande sig bögt öfver en tjock skojg af lärkträn och tallar beherrskar det en vidstrräckt landstricka, berget på hvars afsats slotttet Massenbach hvilar, den rika slätten på hvilkeen man skådar byn Lodorf och loppet af floder,, vid hvars strand vi sett den älskliga Anma vandra. Byggnaden var egentligen blott utmärkt igenom sitt sköna läge, och en elegant klädd herre, i grön jagtrock, som lingsamt red emot slottet, fann derpå ingenting som tog hans uppmärksamhet i anspråk, hvarken den trånga kringmurade borggården eller frsgmentet af en hög mur, ofvan på hvilken löper en gång med bröstvärn, ledande till ett så kalladt belvedere, hvartill man nu begagnade öfversta planen af ett rundt, enligt sagan ifrån Romartiden härstammande torn. Lika litet syntes det öfverraska honom, då ban, utan alt låta anmäla sig, inträngd till de inre rumr men, här fann, i fullkomlig kontrast med det eokl2, något förfallna och förvittrade yttre, en utomordentlig lyx bopad i de med demast tapetserade små rummen, ju närmare ban kom den innersta helgedomen, den ädla borgfruns boudoir. Denna bortlade med ett vänligt: Ah, Salentine, en bok på gueridonen, som stod vid divanen, och gick emot honom. Salentin kysste hennes hand och kastade ig i en länstol, som stod vid fönstret, der man hade des skönaste utsigt, som slottet egde att bjuda. nÅdrienne, sade han, jag kan icke närma mig ditt Elsinburg, ,utan att fattas af en vemodig kävsla. Det är som felades mig något — en sällsam känsla, som js:g nästan ifrån barndomen kärt och hbvilken för mig alltid är rätt lefsande A jeg råkar i omgifvingar, som erinra om ett ljerrsn, om andra förhållanden, om en forntid, som detta gamla slott. Denna utsigt frapperar mig icke; den är så mellankoliskt skön. Med sett uttryck af förtrytelse kastade Adrienne tilllbaka sitt hufvud, som, i förbirående sagdt, vsar ett utomordentligt skönt, högburet fruntimimerskufvuyd ech dat förtjemade att bäi—— —) äe JA. B. J4 03 och 65.