Aftonbladet – 20 mars 1851, sida 1

ee batade henne; bans hjerta var uppfyldt af en lidelse til! henne, för hvilken hsn velat slita detta hjerta ur bröstet, och som inledt bonom i en outsäglig qvalfull strid med sig tjelf. Han ville icke älska henne, vil!e det ,;cke med hela sin själs och sitt förstånds krafter, och dock kände ban des a kraiter inför den häftigaste iide!se smälta som snö för solen. Han jemnförde-Adrienne med Anna, som nu stod så ren, oflickad och fri ifrån den skug2a, som hau trott vidbäfta henne. Huru högt sitte han den sköxa flickan, med sitt enkia, jusa, djupa cch poetiska sinne, framiöre Adrienne, med al sin glans, sitt sprittande sktille, sin vältalighet och sina till högsta fullkomligheter bregta talanger, lör hvilka hon hede en sorglälig uppfostran att tacka! — Hurn mycket syntes honom :lia des a sednvare företräden underordnade de: vändliga belhsget, den medve slcsi själshögheten och den ofläckade renbeten hos det sila och bulda naturbarnel! Hvilken åtskilnad emellan de två fruutimren! en åtskillnad, som emellan snilirik, inlärd prosa och djup, svårmodig, stön poesi, gom emet:an George Sands prosa ech Uhlsnds poesi. Adric enne var det skimrande, :nileblixirande obundpa språket; Anna var dikten, sammanväfd et skaldens skönaste tavkar, af näkte;galens gylIcne toner, ful.a af vemod och försonar de harmonier. J:, hin gick änvnu längre, kin kallade Adrienne hjerilös cch f.ånkände heure för mågån a:t ålska; hon syntes honom ett fabelakVugt, demoniskt väsende, -a Undine. hvilken lörst genom en jord sk mans kärlek cch omfamping erhåller en själ. Hon hade, som hen kaliade det, något s!ormande i sitt väsende och i hennes briljantaste ögonblick tämkte han, hvad den gamls vise sade om Venws: — Nil sacil esl — Men han bede älskat herne och fHöresatsen, :tt rädda benne ifrån ett så tköndiiggt bedräperi, vile ban förblifva trogen. Af denna anledning bade bar infonnit sig i Lodorf och gjort ÅnDnpnas bekaniskap, för att om möjigt af (I ckhan sjef erhålla bevis, att Salentin Guolding bedrog sin brud — och sedan derom öfveryga denna — om möjligtvis Josephine Tresevhelm, efter första blicken i Salentins bref, kulie sändt det till Hardemstein, utan att åsa det. Denna sis!a förmodan var ogrundad. Fart