Aftonbladet – 20 mars 1851, sida 1

Han är bjertligt väskommen!, sade Adrienrne lifligt och Salentin steg upp. Din Peter Amatusl sade han med oförställd förtrytelse; jag går.v Adrienne räckte horom genast och ifrigt handen till afsked, utan att med minsta min förrida, att hon hade nigot att invända emot bans aflägsnande, Med en känsla af triumf såg hon honom gå, betraktande deck med en min, som mer: närmade sig tårar än leende, hans drag vid afskedet. Vose det möjligt, att han kunde blifsa svarisjuk? hviskade hon. Greive Salentin Guolding lemnade E!senburg i en blandad sinnesstämring. Ehuru han icke ville tillstå det, var han svartsjuk. Giad bade han under bösjsn af s:mtalet trott sg märka, att Adrienne var det, och likväl var det fös honom icke nog. Det fägnade honom, att han hämnats för denna biist och igenom den omisskänlgt affekterade likgilughet, hvamned hin talat om prestgården Lodorf, stegrat hennes misstanke. Men nu förargade det honom, att hon åter i sin ordojing kämnsats på honom, ge nom den synbara beredvillighet hvarmed hon afskedade honom och emottog Haitwig, och framför allt förtröt det honom, alt han förjådt cenna förargelse. ;Hon har mitt bref till Hardenstein, det är uppenbart, sade han, eller vet hon des innehåll igenom den ind:sereta Josephine Tiessenheim, hvilken, som Herdenstein skrifver, berättat det för hela staden. Och jag har, ma foi, respekt för, att Adrienne skall på ett tydligare sätt vidröra kapitlet om min Anna. Men jag måste ovillkorligt veta huru det förbåller sig med brefvexiingen. Måtte blot allt detta .cke göra ett så djupt intryck på Adrienne, att jag icke förmår åter utplåna det! Jag måste sluta sanningen inom mig sjelf, och det är belröfligt litet. Heartwig stod under tiden framföre Adrienne; let var icke första gången sedan han läst hennes bref, och dock vicktes hos honom en be-. synnerlig känsla då han återsåg henne. Han ;Iskade benne icke mera, och härtill kom nu,; utt ban vida fremföre henne (föredrog ett annat; ivinligt väsende, för hvilket han velat utlägga :n snara, i bvilken hsn sjeif fallit. Fan ä!skale Anna, det vill säga, han både älskade och