Aftonbladet – 20 mars 1851, sida 1

ras så stolt. Hon stödde det på sin arm, som hvilade på en af divanens dyror och svarade Ah! du finner det? Besynnerligt, jag erfar här samma känsla, utan att rätt veta hvarifrån den härleder sig. För dig kommer den af ensligheten, af aflägsnandet ifrån dina vanda kretsar och all den hyilning som du för mig uppoffrat, Adrienne.x pSalentin!s sade denna med ett bittert leende, ena och samma känsla skall alliså alstras hos mannen af djup känsla och hos qvinnan af begär att behaga? Du vet ju a!t jsg funnit de öfvergifna kretsarne dödligt ledsammwa.r xUpptag icke illa hvad jag säger, min Adrienne, fortfor grefve Guolding, i en ö!verlägsen ton, sedan ban kysst hennes panna. Du har trott, att glömskan af alla dessa menniskor, med deras intressen och sysselsättnigar, med deras soi1er, konserter, societetsspektzkler och tz:blåer skulle för dig vara lätt. Men du bedrager dig. De hafva för dig oändligt värde, äro nödvändiga, oumbärliga för din tillfredsställelse; icke i och för sg sjelfva, utsn derföre, emedan det stora societetslifvet är dep piedestal på hvilken din filosofi ställt sig, denna alirskäraste, med sig sjelf koketterande filosofi, som ser precist ut, som du sjelf, Adritnne, samma skälmaktiga ögon, samma rena profil, samma stolta hål ning, hvilket allt tillika eger så mycket omedvetet, jungfruligt, naivt. O, för mig är det en Jjuf, ora ock något inkonseqvent filosofi, denna ungdomliga verldsvishet i morgonrock och med det långa silkeshåset under negligeen, hvilken nu, liksom nedstigen ifrån en suverän höjd, föraktar hela den larmande kretsen af ett tomt lif, som känner sig stor, emedan hon föraktar den. Det är sann stolthet. Men förlåt, då du nu är heit och hållet skild, aflägsnad ifrån den, då den för dig bbfvit fremmeande, då har du ju ingenting mera, genom hvars förakt du kan känna dig stor och som dock dagligen erinrar om sin storhet. Til: extmpel, du behöfver nu icke mera !risäga dig ifrån hbverjehanda bjudnirgar, för att hafva er ostörd alton. Det skall blifva dig plågsamt att du i detta afseende icke behöfver göra något offer, ty ju:t denna uppoffring var en föda för din sjelfkärsla. Du skall känna dig olyekiig genom lyckan att icke mera behöfva tillkämpå dig ditt lugn, Du är ieke svag för de byll