begripa, luvaraf gossen fått den bleka färgen. Hans anmärkningar deröfver underlåta icke, att ifrån tanten framlocka några sarkastiska utfall emot nutidens myckna läsande och stillasittande, hvilka hon dock egentligen riktar emot sina äldsta brorsöner, med hvilka hon står i ett spändt förhållande. Men oaktadt allt detta är hon fromt andäktig; i hennes rum, der hon förvarar många sköna saker, i rococcosmak, skulpterade och bonade möbler, som stå på krokiga satyrben med förgylda klor, och anmödrarnes kostbart stickade sidenstubbar m. m., har hon äfven ett litet nätt altar, hvarpå står en skön bild, föreställande hennes skyddshelgon, framför hvilket i blanka kandelabrar äro placerade två hvita vaxljus, som aftonen före helgonets fest upptändas. Familjtanten bar äfven en historia; ofta en ganska rörande, hvilken, sedan man erfarit den, visar hennes drag mycket intressantare och vördnadsvärdare och hennes fördomar mycket förlåtligare:. En komjplett dam at detta slag, fullt öfvertygad, att nu för tiden ingenting, och ingen mera duger, och likväl hysande varmaste väl vilja emot alla, intagen af förkärlek för alt gammalt och fasthållande vid gamla seder och bruk, som numera ingen känner, uppfylld af pretensioner, som medvetandet att hafva sammansperat en vacker summa kontanter icke förminskar och derföre sökande tillfredsställelsen att efter behag få plåga sina blilvande arfvingar, var vår fröken von Keppel, hvilken, förut kanonissa, efter hennes stifts indragning, inackorderat sig hos pastorn i Lodorf, som var en hennes ungdomsvän, för att i denna stilla och sköna trakt tillbringa sina återstående dager. År det du, Anna?, frågade hon, räckande den isträdsande flickan handen, hvilken denna kysste. Win Gud, bvad de baroen växa en öfver hufvudet! Då jag sist såg dig, räckte du knappt till mitt knä... Kom hit och sätt dig; det gläder mig att du kommit, och jag vili hoppas du hos oss skall finna dig väl. O, säkert, nådig fröken — tant — och jag boppas aldirig gifva er anledning till missnöje.