Aftonbladet – 17 mars 1851, sida 1

hon hyste förtroende till Gud, till sitt eget jusa förstånd, som ännu aldrig låtit benne förlora fatining, och till sin naturliga instinkt, som äfven nu skulle lära benne, huru hon kunde göra sig behaglig och nyttig för de menpiskor, med hvilka hon skulle komma i beÖring. Hon var med ömhet och innerlig kärlek uppfostrad i en liten stad; bennes späda, liljebvita händer hade aldrig vidrört något gröfre arbete, endast nålen vid finare sömnad och apisseri, eiler stickstrumpan, och någon gång strykjernet. Men på landet i en prestgård, fruktande hor, skulle förefalla hvarjehanda, i hvilket man kunde vänta att bon med öfvad band skulle deltaga.l Hon skydde visst icke arbete, utan blott tanken orade henne, att hon skulle förekomma sin blifvande omgifning alltför fin och förnäm och alltså mindre vänligt bemötas. Hon hade derföre i dag klädt sig högst enkelt, i en för detta svart Merinoklädning, som hon egentligen redan för ett år sedan aflagt, och i en siät, hvit batistkrage. Man skulle alltså figna, att hon icke ville anses för en dam. Hon var likväl beklämd, ehuru de på begge sidor af vägen strödda husen i byn, som hon uppnått, blickade så vänligt utur de rentvättade fönsiren, i hviika nu den nedgående solen speglade sig. Ab, det måste vara prestgården? Hon frågade en gosse, som bekräftade hennes förmodan. Byggnaden var för en prestgård ett verkligt palats. Den bestod af två våningar och låg på en höjd. Höga kastanier, hvilkas grenar voro formade i spalier och så sammanflytande att de bildade en tät häck, stodo framföre huset och tjenade i stället för jalusier; likväl hade det derigerom erhållit något dystert, och fuktigheten, 0m urpsemmer af träd, hade gifvit de bvitrappade tegelstensmurarne en dunkel, brungrå anstrykning, så att byggningen syptes äldre, än den var. Huset var på alla sidor omgifvet af en trädgård, och hela omkretsen skyddad genom en hög häck af nu blommande kaprifolium och hagtorn. Den unga flickan öppBade ep till trädgårdea ledande grind, inträdde