vandrarinnans drag, då hon såg huru den gode Skaparen af några berg, en flod, en äng, trän, gräs och blommor bildat något så underbart skönt. Deröfver hvilade en blå himmel, med sina guidsömmade, violetta och purpurskiftande skyar, och som en matta framföre hennes fötter utbredde sig den gröna, med blommor inväflda, duken af en rik vegetation. Emellan trädgrupper och på afsatserna af skogbekransade höjder lågo vänliga, hvitrappade hus och rörde sig betande hjordar. Framföre benne utsträckte sig ett berg i blå fjerran, ifrån hvilket fioden, vid hvars strand hon gick, framsvällde ur ett bredt bergspass och genomströmmade sedan den fruktbirande dalen. Genom detta pass såg mean på en framspringande höjd slottet Massenbach, der hertigen pu residerade, med sina hvita murar och två höga torn. Det syntes vidt ut i nejden, och då luften nu var ren, kunde den unga fickan urskilja fönstren och hvarje parti af den gzml!s, vidunderliga byggnaden; äfvensora den af solen förgyllda tuppen på kyrktornet i byn Massenbach. Men det var icke ända dit hon ämnede sig; hennes mål låg närmare, och ju mera hon nalkades det, desto oftare stannade bon, för att skåda sig omkring, liksom bade detta mål ingifvit herne en viss oro. Hon ville till byn, som till venster låg beskuggad af höga ekar bakom gröna bäckar och åkerfålt; det var naturligt, att ju närmare hon kom, desto mera kände bon sitt bjerta beklämdät. I denna by skulle bon finna ett nytt hem, hos alldeles fremmanle menniskor, som hon aldrig sett. En gammal fru, som der bodde i prestgården, hade lofvat antaga sig benne; väl en slågting — men hon visste huru besynnerliga anförveandter ofta äro och buru just de äro svårast att göra i lag. Stod hon icke så allena i verlden, att bon hos ingen kunde klaga, cm det icke gick henne väl i det nya hemmet? Väl visste hon, att det var någon som lofvat åtaga sig henne; men denne stod så aflägset ifrån och högt öfver henne, ver så förnäm cch sysselsatt med vigtiga ting, att hon icke vågade räkna knappt tänka på bonom. Men