Aftonbladet – 15 mars 1851, sida 1

ildre och korpulentare och börjat tröttna vid varje kroppsrörelse. Jagten hade förlorat sitt behag; dinger och supeer, för hvilka han anars användt sex timmar af dygnet, bekommo nonom illa. Vinet förorsakade kongestion åt hufvudet; med ett ord, hertigen kände, att han cke längre kunde så sorglöst vegetera som förr; utt han behöfde retelse, verksamhet för att icke blifva bypokondrist, sjuk och olycklig. Blodet måste drifvas raskare genom ådrorna, Ulla mina själskrafters ansträngning är nödvänlig, eller jag är förlorad, suckade han. — Utfärda befsllning att slå larm, kabinettssekre.erare; skrif prokilamationer; vi vilja hafva krig, t. ex. med vår grannstat kronan W. Jag vill ställa mig i spetsen för min arme och angripa som ett lejon.n Men, ers höghet, kronan W skall icke; gifva minsta akt på våra rustningar och proklamationer, svarade kabinettssekreteraren, baron von Herlwig, till hvilken serenissimus vändt sig. Men du ser väl, att det här i landet icke kan eller får förblifva som det är. Jag lider förfärligt och mina nerver äro så slappa, att ag hela dagen befinner mig som i ett somnam ouliskt tillstånd. En revolution är nölvändig Ah, revolution! fortfor han efter ett ögonblick; phvilken välgörande genius lade detta ord på mina läppar! Ja, Hartwig, vi vilja tillställa revolution. Det gifver lif, förströelse, arbete och tillfällen till heroiska kraftyttringar. Tidningarne skola förkunna, huru jag med svärdet i högst egen hand besegrat upprorets hydra. Men, invände kabinettssekreteraren, wers höghets undersåter äro alltför lyckliga och underdåniga för stt revoltera.n För att behaga mig måse de det. De veta ju att jag älskar dem som mina barn. Men jag tror, du har rätt: de äro alltför goda och tillgifna menniskor, sade hertigen med en tår i det stora blå ögat. Återstår då intet annat än att jag sjelf gör revolution? Den måste komma uppifrån. Jag måste blifva tyrann; jag vill barbariskt förtryeka dem; men sedan alit är öfver, rikligt ersätta dem ur mitt sehatull