Aftonbladet – 14 mars 1851, sida 2

nyddan. Merta öppnade dörren — och genealens tjenare ditburo två biodiga offer, ropande fter bindlar, vatten, bjelp och förbannande nördarne. Kapten Malespina var död — en äker kula hade genomborrat hans bjerta. Två wutor hade träffat Bsstelicas bröst, hans gula ryttarkyller var begjutet med blod och det häftiga fallet från hästen hade beröfvat honom Ut medvetande; men han lefde kväll Då nen redlagt honom i ceu trånga hyddan på almmattan framföre härden, vid den grå farnodrens förier, och begjutit hans törvridna ansigte med vatten, uppslog ban de vilda ögonen. De fölo på det kolossala krusifixet öfver honom. Han höjde armen med en afvärande rörelse och hans lemmar skakades i kram sktig rysning. Då mnedlutade den gamla vid härden sitt mumiehufvud till honom och utsträckte begge händerna under ett hest, hånande skratt. Har då vedergällningen nått dig, missdådare?, hväste hon. Så låg Paolo vid mitt hjerta blodig som du, och du förband icke de sår du slegit. Erkänn nu, du Kain, du brodermördare, Guds streffande dom! Förbarnhad vare den hand, som förbinder dina sår!lo Utur en tjenares h:nd, som ville räcka en bägare till gerera!ers mun, slog hon drycken, hvilken frässode for i elden och omtöcknade henne och den blödande vid hennes fötter med tjock qväfvende rök. Det var en fasaväckande bild. Basteliea krökte sig på mattan, som en årad wvildgalt och försökte, med af raseri slödande blickar, att uppresa sig, men svaghet seddrog honom åter. Blodigt skum färgade kens mun vid hvarje kort andedrog. Skiffa henne ktort!ls sammade har, detta efven vppstigna spökel Derofvsn botar Pao:o. Fort, fören mig til! slottet, eller söndersliter er, hundar! Til mitt slott olen j föra mig!h Hans röst var så förfärlig, att de förskräckta tjenarne utan motsägelse åter släpade bonom sen OM Skogen. Hela slottet Ornano kom i uppror, då underrättelsen der spridde sig, att generalen dödin