Aftonbladet – 14 mars 1851, sida 1

Hon bade räckt honom den lilla hander, ban tryckte den ömt, men h:ns öga sänktes skyggt då han sade: Du är fri, ingen boja trycker dig era. Sampietro3 missgerrning har bet2git honom alla rättigheter. Du är död för honom, död för verlder, Men hvad skall du blifva för mig?) frågade han 1fligt. Hon lutade sig önt emot bens ixel Ar jag icke skyldig dig en tacksemhet, större än någorsin en rmenniska veritsky dig?n sede hon bjertligt. Muat Lf är ditt, så vidt jeg eger att bjuda deröfver. Du barryckt mig ur den qvalfulleste cöds armar. Ja, Luciaro, jag älskade dig allt ifrån det ögonbiick jeg började tänka, känn?, men jag wisste det :cke. Kärleken hade uppvrext med oss, den tillhörde vår natur, derföre frågade, forskade vi :cke derefter. Först den olyckliga tillfälligbeten under promenaden vid Ornano gjorde med sin fackla allt klart för mina ögon, klart ända till förbländning. Irin då visste jag, att j:g älskade dig, men derra kärlek var nu förbytt till synd, och i mingen varm kön till himladrotiningen bar jag sökt förlåtelse för denna synd, hvarifrån j:g dock aldrig förmått rena mina tenker. Lucisno, emoti:g denna bekännelse ecra min tacksägelse. Skule du väl anse den för allt för ris ga? Venina ber blott iiskat, och skall bluit älska dig, så länge en zsia lefver i berne, hon slail ofta söga dig let, 1y Gen grymme mannens brott ber frisjurt bennes lurga. Att beiöra dg mera cch högre k:n blott bimlen. Caszconis ögon lågade. Du sjelf ör himler hb ropade kan. Men hvarföre kallsr du hozrom ännu din men? Mördarer, Vaninas make? Hafva ergler och djeflir nigot gemensamt ?, plan skall aldrig återse mig, sldrig vidröra Mig, pestgiltet i den lufi han sråas skulle dör åa migl, utstötte Vanira, med sfsky. Först alltså till Ornano, eller Genua, att söka moder och fader!s sade Luciano ifrigt. nSedan ledssgar dig värnen till Rom; den kelige fadren miste skilja dig ifrån missfostret, hvars