Aftonbladet – 14 mars 1851, sida 1

undvika den närmaste kusten och de betydiigare bamnarne, för att undgå hvarje möjlig efter forskning. Intet hinder mötte deras flykt, fastän landet var uppfyldt af krigsfolk. De togo en omväg inåt landet, undweko städer och Lucisnos afskedsbref var tillfredsställande då efterfrågningar förekommo. Duraros sköna s:rärnder, vårens milda luft verkade välgörande på Verioas själ. Skogslundarnes kroppanpde löf, de med blomstersnö betäckta frukttriden, de doftande ärgarne väckte henres lefnadslust och förskingrade de svarta drömbilderna. Så kommo de ull redden vid M.n:co och tröffade der lyckligt en eegelfärdig koisckansk galiot. Då de stodo på den herrliga kusten och väntade tecknet till inskeppning , utsträckte Vanina i djup rörelse :rmarne erct det biå, sakta böljande hafvet, Der, dit skyarne draga, ligger räddningslardet, sade hon, oeh det är du Luciano, som förer mig dit öfver.n Under hela resan hade Lucieno icke talat om sig sjelf, men ru eldad af sina känslor frågade han med en eldblick: xOch der, Vanina? ;Der? upprepade hor, skell min mor omfamna och min far välsigna mig. De skolaicke åter tvinga mig, att vid frermmande hand draga ut i ett okändt land. O, Luvcizno, det är birdt och farligt, att för alltid anförtro det förklemade barnet åt en obekant kand! Föräldrar bordae icke göra det så lättsinnigt och opröfvadt. Jordisk och biwmelk salighet, eller ock evig ofärd beror på det sköra band som presten vid altisret knyter, Man borde blott fråga naturen, ty naturen är det gudomens språk, bvarpå hon tilltalar menniskan. Mina föräldrar menade väl, Luciano, cch likvil blefso de så grymt och gränslöst bedragna. Hved der, frågar du, min vänp, tillade bon efter en djup suck. Der skola vi åter knyta vår barndoms slitna band. Den stilla husliga glädjen skall återkomma , hvad som lig deremellan skall glömmas, och du skall fröjdas då systerns lif åter uppblomstrar, Skall du icke det, min ädle bror?