Aftonbladet – 13 mars 1851, sida 1

blodgirige skall sönderslita modren förr än han hinner barnet.s Luciano trädde modigt emot dörren, och sade: Nemesis sjelf har fört tigern inom dessa murar. Blott öfver mitt lik skall han intränga hit! Luciano, hvad lofvade du? jemirade Vanina. Befall, och jag sammankallar jjägarne! ropade Prosper vid fönstret. Stilla!s befallte ännu en gång; den beslutsamma slottsfrun. Viljen j, i ett ögonblick af fruktan, förråda hvad vi så länge lyckligt dolt? Ingen i landet och icke en gång i slottet vet annat, än att Vanina är död. Så länge hennes dödsfiende lefver, måste hon gälla som sådan. Och, min son Luciano, äfven du får icke möta honom. Ledsaga Vamina och Eugenia tillbaka till det hemliga rummet i tornet, bevaka dörren och lemna iden icke förr än jag sjelf kallar dig och dem cdu försvarar., Ni vill sje!f träda emot bonoom, siguora 75 frågade Prosper, med bäfvan. Våga det icke, moder! Hans märhet är död! jemrade Vanina. År jag icke befallande här? sade baronessan. ,Åro icke dessa murar mitt skydd! Ar jag icke en grymt förolämpad maka och mor, och han, mördaren, afgruadsanden, kan han väl vänta himlens bistånd! Vi vilja se, hvilken af oss är starkast. Vi vilja höra, hvad som förmått denne djerfve att åter beträda ett ställe, som för honom måste; vara afskräckande, om i hans omenskliga Ibröst talar ett apklagande samvete.n På hennes vink bortförde nu Luciano fruntimren; äfven Prospers ledsaganode förbjöd den stränga frun ech skred allena igenom försalarne, till dess hon träffade dem ankomne förhatlige. Sampietro stannade då han blef varse baronessan. Den höga gestalten, med det likbleka, affallna ansigtet, med de skarpt framblixtrande ögonen, med den oböjda, stolta hållningen, måste, i den djupa sorgdrägten, synas bonom som detta slotts spökande an-fru, bvil ken hotande trädde fram, för att fordra räkenskap för den ofärd han bragt öfver hennes hus.