Aftonbladet – 13 mars 1851, sida 1

att återkomma, för att lägga Genuas fanor för våra fötter.n XIV. Vid stranden af Golfo di Valinca, på samma ställe der vi förut sett flyktingarnes ifrån Ornano inskeppnivg, satt högt på klippan en ung, kraftfull korsikan och blickade oafvändt utåt hafvet, hvars högtgående vågor glänste i morsonljuset. På afstånd såg men en linea af ståtliga krigsskepp, lik ett tåg af hvita svanor, som summo och badade sig i solskenet. Men uppmärksamheten afleddes ifrån denna till en närmare uppenbarelse. Golfen fylldes efterhand af en mängd låga och lätta fartyg; nära mynningen af en liten flod landade det ena efter det andra, och hvart och ett satte i land beväpnade krigare. Korsikanen uppreste sig lifligt och glädje målade sig i hans drag, — men plötsligt fördystrades de, — hans mörka ögonbryn sammandrogos och hans händer knötos. En trupp officerare hade skilt sig ifrin de landsatte soldaterna och gick emot skogen. Öfverste, sade Sampietro Bastelica, ni förer trupperna utefter kusten till Ajaccio. Ni har tjugo italienska mil att marschera och kan först i afton vara der. I natt lägger sig flottan framföre staden och vid morgondagens soluppgång miste den intagas. Och ni, min general, vill allena och utan betäckning våga er in i landet? frågade öfversten. Hvarje bröst i dessa berg är min sköld och landtfolket är längesedan förberedt på min ankomst. Ser ni icke der uppe på klippan redan en post utställd af desse tappre. Min väg går igenom de trånga bergspassen till Niolos ointagliga dalar. Omgifven af tusende djerfva nioliner fruktar jag icke heia Genu2. Der skall stöta till oss allt, hvad som på Korsika bärer skägg och kan handtera en böss2, och derifrån går det rakt löst på det förhatliga Bastia, som redan darrar vid anblicken af turkiska halfmånen i närheten af sin hamn. Ofverskatta dock icke soldaternas krafter, öfverste; er marsch är icke utan besvärligheter, ty ni har