Den okände var en ung man, i krigardrägt; men det friska, breda ärret, som sträckte sig öfver verstra kiaden till bakan, och handen, som var omvecklad med en svart duk, antydde dock manliga bedrifter. Kan jag få bese huset och trädgården? Jag ir bekant med herrskepets, side fremlingen, åter uppblickande, i det han lät ett guldmynt falla i Pasquals hand. ,Hvarför icke!l svarade denne vänligt. Jag vet icke, men det är något i ert ansigte som: säger, att det icke är första gången vi sett! hvarandra. Stig in; men vänta er ingenting synnerligt, ty jag har inga sådana rariteter, antiqviteter eller kyrkoklenoder att förevisa, som vanligen våra kastellaner och sskristaner. Utan att svara inträdde den fremmande och Pasqual tillslöt sorgfälligt porten efter sig. Han förde sedan den unga mannen, som syntes noga betrakta alla föremål, genom gångar, salar och! rum, och sökte genom språksamhet bedra ciceronernas skrå; men märkte snart att den sällsamme fremlingen, som var döf för bans ordsvall, desto uppmärksammare betraktade möblernsas oordning, de öppna skåpen och det helas ostädade skick. Ea kuriös herre! Kanbända en kanonkula gjort honom döf, hviskade Pasqusal för sig. Vill hen icke höra för sitt guld, så sparar jag min möda och låter honom stirra bäst han vill, liksom såge ban underbilder på de vakna väggarne.n Biott då Pasqua! öppnade ett rum med utropet: vår ädla frus sängkammare! blef den stumrime fremlingen lifligare. Meden djup suck satte han sig uti en midt i rummet stående iändstol, strök med darrande hand öfver en deremot lutad harpa, upptog iråo golfvet flera band och andra saker, som vil den hastiga inpackningen tappats, och betrsktuda alt uppmärksamt. Sedan lutande sig övge mot fön:stret, sade han ändtligen: Nu till trädgården! Pasqual strök sig på pan on sch hviskade medlidsamt: Det bästa här favs:s den armel