friskaat; ait åter åt boaom och familjen Ornano inrymma deras besittningar, och tillika gilvit hopp, att, så snart Vanina å:ervändt, igenom pifveha och italisnska furs!a nes inverkan, upphöja den gaml2 b:roren till Korsikas ståthållare. På dig beror alltså att återgifva ditt fåderneslind fred och dia familj glans och äran, tillade Prosper ifrigt. ,Sarpetrss-dn reförslag bar ökat förbittringen emot honom, hans planer äro förvand ade till stoft — liksom tro ligen den ladsflygtige sje f.n Besiona dig icke, mitt birn!s bid Eugenia Med sammarkväppta bänder tryckte Vanins nodrens bref til sitt bröst och med ögonen siktade emot himlen sade bon med hänförelse: Det är min mors befallning, det är min fars önskan; deras vilja måste biraet lyda, på det att det må väl gå! Min döende fader kallar och väntar på mig med välsignelsen. Bered derföre allt till affärd; det vore förlärlgt, om jag vid hacs graf skulle anklaga mig för ohörsamhet ! g Sådan är menskliga naturen. Des: fastaste grundsatser likna vindflöjeln i stormen. Malespiaa var i Paris; Vanina skref till houom och berättade det förelupna. Prosper, med de glada korsikanernas biträde, besörjde det för afresan nödiga, och natten fann redan skeppet, under morisk fla2ga, på vida hafvet och stjernorna syntes tillvinka mod och hopp. XL Den nattliga färden lofvade framgång; men på morgonen sprang vinden om och ena bäftig vindstöt, emot hvilken den oförsigtige skeppskeptenen icke tagit nödiga säkerhetsmått, skakade så mast och segel, att man, för ait reparera skadan, zåste ivlöpa till Toulon. Detta dröjsmål afgjorde flyktivgarnes öde. Åter ute på hafvet upptäcktes snart ett stort, beväpnadt skepp, som höll samma streck och snart uppenbarade sig som en farlig förföljare. Vanina satt på fördäck, hennes blickar voro trängtapsfullt riktade emot östern, hon tänkte blott