Aftonbladet – 10 mars 1851, sida 1

stadna icke värnlös i stormen! jemrade Vanins. — Gud och hans heliga äro öfverallt och skydd2 oskulden,, sade den gamla baronvessan, uppresande sig och tryckande dottern närmare intill sitt bröst. Min plats är här, tiil des min herre apnorlunda befaller. Jag skall vaka, sörja och bedj, zom dea gudomfliges moder hvilken äfven led och kämpade vid korsst; ty ingen får, förr än han kallas, lemna den plats hvarpå ödet ställt honom. Högt g åtande låg Vanina vid modrens bröst. Så få vi då icke mera dela lidande cch smärta,, klagsde hon. Moder, det är hårdare, än allt det öfriga. VII. Dagen inbröt, men ännu var Golfen di Valincos vatten betäckt al mörk dimma, spo!ande sina skummande, silfverhvita böljor över den branta stranden. Något nordligare, dold af den sista bergskedjan, som sköt ut i hafvet, icke lingt ifrån byn Calvese, gungade vigorca nära vid land ea stor segelbåt och bruna, kraftfulla män skyndade att fasta och bereda den till affärd. Ute på hafvet seglade eit stort skepp med fransyska färgerca i den fladdrande vimpeln, ling:armt emot C:p C-mponoro. Den försig!ige Malespina hide valt denna undengömda punkt til embarkering, emedan han icke hade förtroende till besättningem i Ajaccio. Scx djerfva bargskorsikaner, ochh ibland dem den ung2 Andrea, bade blifvit af baronessan u!sedda till dottrers ledsagare. Under de två 2delsmännens uppsigt voro deesse sysselsatte att föra om bord de under nattten ifrån slottet ankomne packsakerna och att sedan efter aftsl ro ut till det frensyska handelsfartyget. Efter afskedet vittnade de begge damernas bleka kinder och förgråtna ögon ännu om fort