Aftonbladet – 10 mars 1851, sida 1

ysande väpnare i gallerierna. Man förde 0ss ;enom en stor försal, uppfylld af stadens embetsmän; genom en kort, trång pelargång gick let nu derifrån till praktrummen, der guvernören och Genuas senstorer väntade oss. Alla lörrar stodo öppna och vi sågo rikt smyckade herrar sitta, som nu uppreste sig för att gå oss till möte. Er ädle berre, höga signora, och min general gingo förut; vi följde på vördnadsfuilt afstånd — cch då skedde, hvad som uppfyllde oss med högsta fasa. De begge herrarne hade just beträdt den trånga genomgången, då ett ovanligt rassel kom oss att studsa. Vi bliekade upp och ett fällgaller af jern nedföll framföre och Bakom dem cch vi sågo de två ädla herrarne liksom i en bur afstängda från 0ss) Och pi framstörtade icke och bröt jerns!ängerna?, frågade baronessin. Efter en kort paus af bestörtning voro alla våra svärd dragne, fortfor Malespina; men rundt omkring oss sänktes en tät skog af bardisaner, cch ur sin gsilerbur befallde den gamle baronen stillbet och varnade för hvarje obetänksamhet. Sedan framtcg han Jejdebrefvet och frigade, med värdig biållning, om arledningen till en så fiendtlig bebandling. Vi hörde nu blott otidiigt hvad den trolöse guvernören svarade. Det tycktes som tilide ban om uppror på ön — om bergsboernes hemiiga uppviplarde — om sensteus allvetenhet — om blodedore. Då fattade genersl Sampietro förgrymmad jerngallren och skakade dem, så att väggarne darrade och berrarne veko tillbaka; men han förmådde icke bryta stängslet. Fasaväckande, som ett retadt lejons rytande, rasade han nu, kallade guvernören en ärelös soldat, hemfallen åt bödeln, en menedig löftesbrytare och neåkallade alla konungars hämnd och den helige fadrens bannstråle på bans hufvud. Vi hörde blott genuesaren hånfullt skratta