Musik Le prophete, de Meyerbeer: deux Transscriptions pour le Piano par H. Berens. Stockholm, Hirsch. oo Vi hafva förr yttrat oss om tran skriptionsväsendet, såsom musikgenre, och förbigå således nu denna sida af saken. Närvarande arbete innehåller 92:ne stycken af Meyerbeers nya opera: det förra, Marche de sacren, är en ståtlig, med en melodisk trio försedd komposition, som emellertid synbart är anlagd på stora instrumentaleffekter samt den sceniska situationen, och i srrangement sålunda blow kan väcka ett underordnadt intresse. Herr Berens har icke dessmindre, såsom. mana hopp 5er, utan att, såsom eljest brukas, öfverskrids deras gränser. Hufvudintresset stadnar vic N:o 2, Melodie de la Mendianle, som fru Nissen-Salomans och hr Ciaffeis föredrag äfver ho: oss gjort känd och popuiär. Denna karakteristiska och uttrycksfulla komposition är i sin väg ganska väl behandlad: de små vari tioaerna och koloraturerna äro uppfunne med smak och eiegars samt störa ej kompositionens karakter; endast behandlingen af det på sista sidan (rad. 2 och 53) förekommande du.motivet närmar sig nog mycket till det vanliga transskriptionsmaneret. För öfrigt ligger arrangemenet väl för handen och är af en lätt exekution. Fyra Sånger, med pianoforte-sckompagnement cf Edvard. Stockholm. Man finner här ett op. 1, en singfågel, som första gången pröfvar sina vingar uti det fria. Man sker hos ew första försök ej uppflinnivgens fulla sjelfständighet, ej den djupt träffande uppfattningen, ej formens fulländning; men väl fordrar man anlag, som lofva dewuta, bemödanden, som garantera uppfyliandet af d-ssa löften. Detta tro vi oss ej sakna uti detta lilla arbete, som tillika antyder en anspråkslöshet, hvilken man ej finner hos alla debutanter. Uppfianingens nyhe! söker författaren till en börj:n ej utan framgång ersätta genom en viss bjerilig ton, som temligen troget följer textens innetåll; derjemte är satsen i allmänhet ren. En viss ovana vid formens behandlivg märkes ännu, hvarigenom styckena stundom förefalla något afbrutn:; man väntar i de flesta fall den sednare hälften. Bland de särskilda sångerna är N:o 3 minst lyckad: den röjer något sökt, nåot preciöst, som man ej finner hos de öfriga. Den sista sången deremot gilva vi företrädet afseende på uppfattningen. —U—