ige flere ifrare eller högre ledare för den inre nissionen tillhöra kategorien af blinde men ärige religionsmän: personer, som af uppriktigt jerta sträfva för saken sådan den angifver sig, iemiigen som ett arbete för mensklighetens vögre väl, christendomens sanna förkofran och suds rikes tillväxt i god mening. Dessa kunna väl aldrig göra tydligt hvarken för sig eller indre, hvarföre ett så organiseradt samfund, som len tillämnade inre missionen, skulle erforras för sådant, eller hvarföre ej den religionsribet (t. ex. borttagandet af konventikelplaka.et och dylika tvångslagar), som de önskade för egen räkning, icke skulle få genom en allmän, för alla lika gällande lag utsträckas till hela samhället. Men just att de ej kunna tydligsöra sig, tillhör deras karakter. Till denna klass af visserligen isitt slag redlige, mea skumögde förfäktare af en för dem sjelfvei grunden obekant sak, räkna vi gerna personer som d:r Wieselgren, hrr Fjeilstedt och Estenberg, samt flertalet af dem allmänheten i fjolsomras lärde känna idenna beryktade affär. Ej alldeles säkert är till hvilken klass de böra räknas, som under riksdagens lopp dels gjort, dels understödt den bekanta motionen rörande irreligiositeten i hufvudstaden och härvarande presterskaps förmående till ett mera nitiskt uppfyllande af sina pligter — en motion, som lärer hafva sökt sig väg till allmänna Besvärsoch Ekonomiutskottet (!), samt äfven vid ett tillfälle irom Stockholms Prestsällskap låtit höra af sig, under form af ett antal temligen närgående frågor: alltsammans emellertid utan vidare synliga följder hittills. Det är väl icke troligt, alt den inre missionen sjelf antagit denna förklädnad, och nu söker skaffa sig luft genom br Forselis motion; men nog kan man finna, att begge delarne stå i ssmmanhang med hvarandra. Svårare är att bestämma hr erkebiskopens ställging till såväl det ena som andra; och huruvida han inom Sverige tillhör klassen af de i frågan på det hela blinde, eller de klarseende; eturu dock hans upphöjda plats, bekanta lärdom och kända själsförmögenheter torde göra det sednare antagligast. Man hörde i fjol, att han vid ett tillfälle skulie hafva formligt förnekat det inre missionsväsendet, så till vida, att han sade sig ej vilja veta al det bestyr att tillsätta agerande medlemmar, som en af missionsreglementets paragrafer tillade erkebiskopen. Konjunkturen då fordrade väl också detta. Men talet i Bibelsällskapet den 31 Oktober, som nyligen stått att läsa, delvis i Posttidningen, helare i Tiden, och hvilket varit utgångspunkten för våra närvarande artiklar, angifver en icke ringa frändskap till hvad vi förut omtalat. Då det skildrar Cesareopapism (regeringens makt att styra kyrkan) såsom ett ondt, hvilket numera dock lyckligen skulle vara slut och förbi, så är detta i sig sjelf en äkta ultraantgnck tanka Att donna tillika oammenläönkar sig med planen för en inre mission här i landet, ser man af åtskilliga uttryck i det följande talet. Vi hafva härur redan förut citerat stycket om cRsareopapismen; vi skola tillåta oss upptaga ett par citater till. Om det hela af talet kan man säga, att det utmärker sig för detta slags banala språk, der ordställningarne äro så inrättade, att de, utan att städse innehålla oriktigheter, dock innebära ingenting i sakerna hvarom frågan är. Sådant kallas uppbyggelse. När man läser dessa ord: Syad är den enskildes och ett folks förderf. Afplanas ej denna och häfves i hjerigt, äro alla förslag tiil den evskildes, ssmbällets eller verldens förbättring toma coca fruktlösa hugskott. Hvad skall man väl deraf fatta för mening? Att säga, det synd är förderf — vare sig för den enskilde eller för ett folk — är ungefär detsamma som att säga: ondt är ondt, eller: af. ondt kan komma ondt. Finnes väl någon som betviflat detta, eller nånsin nekat det? Men sjelfva frågan består i hvad som är synd. Uader de religiösa och moraliska begreppens utveckling ifrån ett lägre stadium till ett högre, har i alla perioder just detta utgjort en af bufvudfrågorna. Har icke en tid och ett land existerat, der dat hölls för synd att äta kål om fredagen? Ett annat, åter, der det hölls för icke synd att förä!drar sålde sina barn åt slafhandlare? Och ser man sig omkring i den chri:tna verlden, månne ej förhållandet likaledes visar sig under clika tider hafva varit och ännu vara, att, eburu åtskilligt är konstant, likväl oändligen mycket progredierar i en ständig utveckling, och dervid förändring, af sjelfva begreppen om godt och ondt? I somliga lärder är det syndigt, att clerici gifta sig; 1 andra råder ett motsatt begrepp härom. 1 vissa trosbekännelser är det otillitligt för folket att i nattvarden åtnjuta mer än det ena nådemediet; i andra annammas begge delarne, Huru skall detta förstis annorlunda, än att under den religiösa och moraliska bildningens stigande och reniog, äfven föreställningarne i dessa bufvudfrågor undergå sofring och höjas allt mer. Kan då ett större nonsens gilvas, än att upphälva sig mot sjelfva denna progression, såsom om den utgjorde ett förnekande af den allnänna sattsen om det ondas förderflighet, i och för sig? Något annat än en sådan spärrridt emot föreställningarnes reniog, något vilare än en förkas:else af bildaingens progression öfverhufvud, kan dock svårligen tänkas i dyika fraser som den efterföljande: Desso vå!dsverktro, som vilja ellt nediifva, för ut på gruset uppföra sisa lufistott, hvad godt unna de lära, då de Herrans ord förkasta. De ljupa sår, manskligheten slaziis. inga Örter, intet plåster förmår hela dem. utan allena Herrans rd, som alla helar. Och dt stall bevitina sia slbregdagöranda kraft och icke komma fårängt illbaka, ithy att Gud utsänder det.s ST Förkastar väl någon IHerrars ords derföre, tt han vill hafva den af menniskor uppgjorda logmläran förbättrad? Elier kan man väl tänka 1g ett mera ampelt försök att identifiera de der tidernas lopp gjorda påbitten i denna vig aed Guds ord, än då maa talar så hör: Dessa betr.ktelssr behöfva icko söka sin avleding utom 0:s; de ega dena i vira eyna förhållaren. Aldrig ha i vårt land sådarau trjck, som nu, pphälvir sig mot Gud, det heliga och vördnadsärda; men också sällan blifvit så allmänt fö k:ade. Fygbisd fara orkriog, såsom d2 förgifiada ilarne eller dessa, som föra i röret a-tärd:ndaimon, och de förhärja otroligt omkring sig. Hvilken eller hvilka som i våra tider i ES ry oe