Aftonbladet – 5 mars 1851, sida 2

men väl för personerna, som här nästan alla stå på verklighetens område. Sällskapet är storartadt. Man ser: 4 kejsare, Carl V; 2 konungar, Frans I och grefve dAlbret, innan pjesens slut konung af Navarra; 3 drottningar: Tsabella af Portugal, som bli: drottning af Spanien, Eleonora af Österrike (Carl V:s syster), som göres till drottning af Frankrike, och Margaretha af Valois, slutande som drottning af Navarra, och på sätt och vis styckets bufvudperson; samt för öfrigt 4 statsminister och 4 kardinal. Den soda låga person i alltsammans är kabinettskurliren Babiessa, som likväl ej har obetydligt att göra, och kan kallas pjesens egentligen enda komiska parti. Det hela rör sig omkring Frans I:s fångenskap i Madrid, efter dei för fransmännen så olyckliga slaget vid Pavia 1525, hvarföre ock pjesen på franska bar tillnamnet la Revanche de7Pavie,. Carl V vill icke lösgifva sin förnäma fånge utan på de Hårdaste vilkor. För att trösta och hjelpa sin bror, Frankrikes konung, hade den snillrika prinsessan Margaretha af Valois anländ: till Madrid, der hon förtjusar alla ; till och mså sjelfva kejsar Carl. Hennes värsta fiend3 är statsministern grefve Guattinara; mon äfven honom lyckas hon slutligen göra sig till et lydigt redskap geaom upptäckten af en hemlig brefvexling, som skulle kompromettera och störta ministern, om hon tillkännagaf den för kejsaren. Pjesen har ganska många intressanta momenter. Intrigerna hvälfva sig kring Frans I:s räddning gsnom flykt ur fångenskapen, hvartill upprepade försök göras. Da misslyckas väl, men slutligen uppfinnes ett radikalt räddningsmedel, som endast derigenom blir möjligt, att kejsaren, då han är på väg att besöka sin finge, derifråa hindres genom den fintliga Margarethas påfund att berätta honom en saga, hvars utgång han nödvändigt vill afhöra. Utgången blir — att Frans I, i samma ögonblick som kejsaren sitter och bör på sagan, får tillfälle att ur sitt fingelse inkomma i kejsarens bönkapeåll, der han genom kardinal Urban förmäles med kejsarens egen syster. Eleonora af Österrike, och således omöjligen längre kan fortfara som kejsarens fånge. Carl V är visserligen på väg att upplåga i hög vrede; men Margaretha beveker och försonar honom genom storsinta planer till franska och spanska monarkiernas närmande i förbund till mensklighetens väl. Hon segrar i denna ädla kamp; hennes belöning blir Navarras upphöjande till konungarike genom Carl V:s munificenz; och hon sjelf gör sig till detta lilla rikes drottning genom att räcka handen åt sin trogne älskare, grefve Henrik dAlbret, hvilken åtföljt Frans 1 i fångenskapen, och omsider nu får se sig som ko nung. — Stycket förtjonar mycket väl att ses; man igenkänner Scribes stora skicklighet att gruppara scenerna, upprätthålla åskådarens intresse genom ständigt nya invecklingar, och gifva dem alla en naturlig och god upplösning. Hr Almlöf som Carl V presenterade sig i en fördelaktig och med omsorg vald kostym; fru Almlöf som Margaretha spelade med stort bifall; hr Dahlqvist som Frans I förekommer ej mycket, men då likväl i rätt energiska scener; mill Jacobsson som Isabella af Portugal har till uppgift att åskådliggöra en ung och något inskränkt prinsessas naiva nialserie, hvari hon lyckas fru Bergmansson visar en ståtlig Eleonora af Österrike. Hr och fru Almlöf inropades efter spektaklets slut och erhöllo rika applåder, hvarvid tillika en lagerkrans och några blomsterbuketter inkastades på scenen.