Aftonbladet – 5 mars 1851, sida 1

afböjer inåt Ceracos dalar; men vi träffade icke skurken, och följde i stället en saädlad, ljusfärgad mulåsna, som utan ryttare jagade framför oss på skogsstigen.. Fader och son vexlade förstulna blickar: Troligen har vägvisaren drunknat i någon uppsvälld bergsbäck, sade Adamo. Korsikas dalar och skogar bafva alla en viss familjlikhet. Men min Andrea känner dem, och lägger sig ovädret, skall han visa er vägen till Santa Maria.n Gerna, signorex, inföll ynglingen, och om ni tillåter ända till slottet Ornanos port. Jag har länge vistats på slottet, och Andrea är icke ilia ansedd der. Den fremmande mätte den sköne unge mannen med skarp och mörk blick. Hvad gjorde du i slottet? frågade han. ,Tjenst som jägares, svarade Andrea, utan förlägenhet och stolt. Fader Ad:mo hade tidigt lärt mig att träffa vildgaltens öga och den vindsnabbe Muffolis panna. Den ädle slottsherren älskar ett skarpt jägaröga och en säker hand; också bor min farbror Josefo i Ornano.n Jag har i Paris cjort bekantskap med slottsherrn, sade den okände. Han är en korsikan af gamla stammen, och j:g for med honom på samma skepp ända till Ajseccio. Men jag könner icke slottsfrun och dotttern, den unga signoran? Sedan fransmännen ffattat fast fot på Korsika, skola de förut strängsa sederna antagit en anstrykning af flärd och lättsinne, och man vet att qvinnorna isynnerhet tycka om de fransyska kävalierernas smicker och angenäma sedeslösa vanor., Den korsikanske ynglingen lät icke skrära sig al den frågandes dystra och igenomträngande blickar, utsn svarade med stigande värma : ,Förklena icke, signore, hvad som är klarare än himmelsblått och renare än källsprångets