Aftonbladet – 5 mars 1851, sida 1

rånga, nedrökta hyddan; men sedan, som hade ;n skorpion stuckit honom, uppfor den äldre, skäggige mannen och sade: Hör, hofslag på bergsstigen! och tillade, sedan han en stund framlutad lyssnat: Vid din mors ögonsten, Andrea; röster höras i skogen... två till tre. Ynglingen sprang med en sats ur en källarik fördjupning, der han varit sysselsatt att ömma de små paketer, som modren räckte honom. Skynda, moder! Fort ned med varorna och sedan bräder och halm öfver dem. Säkert bafva de genuesiska spårhundarne uppvädrat oss och komma nu i större sällskap., Stilla!s sade fader Adamo, som åter fattade den bortisgda knilven och hvässte den emot bordkanten. Rök och gnistor öfver taket ha hitiockat dem. Fort, friskt krut på fängpannan. Mean reder sig bättre utom, än inom fyra väggar.n Snart stodo de två raännen i full jägarerustning innanföre den bräckliga dörren. En blank knif hängde i en kort rem vid högra handen cch i den venstra hvilade dubbelbössan med spänd hane. Den stora hunden stod språngfärdig och med gnistrande ögon emellan skyttarne. pHolla! Låt upp! Jjöd nu en rå, befallande röst; och hustrun, som stigit uppföre en stege och såg genom en liten öppning i taket, hviskade: Tre rytiare hålla derute; men inga hvitrockar skimra 1 dunklet ;Hvem är der?, frågade Adamo kärft och trotsigt. Efter midnatt ingen gästfrihet. Likväl — Korsika eller Genua? En käck fråga, som kunde anstå en oförskräckt Nioliner,, svarade utanföre en väldig stämma. Om Golfen uppslukat den stolta staden och sista åskviggen slungat Dogen, med