var deri blifvit infördt, för att qvälfva hvarje ri meningsyttring med böter, fängelse, ärans örlust, förlust af medborgerliga rättighster,! ller medelst undertryckande åtgärder, och förud och hinder af alla slag emot bokhandelo ch spridningen af pressens alster, likväl så, tt den mest obegränsade fräckhet står öppen ör dem styrelsen gynnar, utan möjlighet f ett försvar emot förtalet, ena vederläggning f lögnen, en upplysning om dikten eller n varniog mot sveket från andra sidan. Förattare, förläggare, bokhandlare, bokhandelsombud, boktryckare, skrifters utspridare, alla göras ansvariga. en för alla och alla för en, och iet till streff af ända till flera tusen thalers vöter och ända till lifstidsfängelse i tukthus. Man har uttänkt helt nya missgerningsrubrier, för alt vara vis på att kunna åtkomma varje för makten obehaglig tankeyttring, och let vore icke ur vägea att hela verlden finge lel af listan på dessa förbrytelser och straff, på det att andra nationer måtte kunna göra sig något begrepp om hvad som nu i Preussen förstås med tryckfrihet. Bokhandel och tryckpres; äro med dessa stadganden så jem!ikt ruinerade, att här icke gifves något partis organer inom pressen, som icke gjort de varmaste och mest enträgna för2ställningar emot antasandst af denna förstörande lag. Sjelfva junkerportiets organ Die neu2 Pieussische Zeiuog, har upprest sig deremot. Men ändå är lenna drakoniska lag icke nog för det högsta fullblodet i första kammaren; des: utskott har till och med föreslagit straffens ytterligare skärpning. Regeringen känner sitt folk; den framlade sitt trycktvångsförslag aldraförst i försia kammaren: i den andra skulle det aldrig gått igenom. Men på denna skulle imponeras genom utgången i den första. Alla möjliga konstgrepp äro nu i verksamhet för att förmå den andra kammaren att samtycka, och det är väl möjligt att, om den icke gifver med sig, den blir upplöst och nya räddande dåd) mellankomma, för att fullända verket. Man är sedan länge beredd uppå att reakuoaen måste hafva sin gång och fullbarda sia skickelse. Vi förlora följaktligen ej hoppet, när den i ala fall räddningslösa skenkonstitutionalismen fullständigt undanrödjes. Ju förr det skar ju bättre; gerna må enväldet obeslöjadt efterträda den. Den stora fördelen för hela Tyskland af denna nödens, bedröfvelsens och skadans tid, misskänna vi icke; ty vårt folk svärsta fiende partikularismen (den smiaktiga provincialismen — kråkvinkelvässndet) blir derigenom qväst. Långt inpå 1848 kunde man ännu i hvar och en af våra 38 tyska fider aeslånder upptänka ett särskildt fosterlandssinne och ett särskildt slags fribet. Väl kom man allmänt öfverens om att Tyskland borde vara fritt och enigt; men Preussaren, Österrikaren, Bäjraren, Sachsaren, Hannoveranen ville likväl blott fördraga sin egen älskade furste i spetsen för alltsammans; intet särskildt väderneslands särskilda frihet och oberoende tillåtos jemoka åt sig, för att lemna utrymme å något annat särskildt fädernesland, eller åt all: de 38 fådernesländerna, dem man tillsammans kallade det eviga och fria Tyskland. Detta kråkvinkleri har otroligt underlättat reaktionens spel. Hvar och en af de särskilda staterna höll sig afundsjukt undan från de öfriga, och ville först se huru det skulle gå med dem, innan den kunde besluta sig till sannt deltagande fö: deras öde. Nu har mycket häruti förändrat sig. Det gränslösa bedrägeriet, de falska ederna, den långa raden af räddande dåd, våldsbragderna, blodsdomarne, hafva skapat en olyckans jemnlikhet, som mellan de förut på hvarandra afundsjuka och misstänksamma brödrafolken utrotat afundens och misstroendets frön. Nu först har det förut så länge och så fåfängt väntade tidskiftet ingått för Tyskland, då här icke mera frågas om någon är Preussare, Osterrikare, Bäjrare eller Hannoveranp; ty när samma gissel kringsveper alla, förstår man ändtligen attalla äro bröder och jemnlikar i slafveriet. (Slutet följer.)