här åt trence olika håll utmed kyrkogårdsmuren. Betjerten visste icke hvart ban nu skulle vända sig, utan såg sig om efer frurlimret, för att fråga. Men hvad blef bans på en gång förvåning och förargelse, då han farn benne vara försvupnen? Huru mycket han än lyste med :enternan i alla riktningar och buru mycket han än ropade, så var och förblef bon spårlöst örsvunnen. Utan tvifvel hade bon, för att slippa gifva en liten drickspenning, smugit sig undan på någon afväg; ty säkert bodde bon i närheten af kyrkan. Så tänkte den i sina förhoppningar bedragne och började redan att för sig sjelf högljudt värja öfver damen, som rarrat honom, då tolflaget, högtidligt men hemskt, körjade dåna rån S:t Patriks torn. Mynbeer Hamsterhoeks betjent var ipgalunda kiljd från den rädsla och rysning, som midmaitsmörkret cch midnattstimmen i förening töfva få de flesta mennickor. Han såg sig mkring och hans hår reste sig af fasa, då yktskenet föll in genom ky:komurens gallerort och belyste en mängd grafvar. Kyrkoården ... kyrkan... mörka natten... tolfslaet och en dam, som alldeles icke är frikostig, it det der hör väl icke till det ovanliga; ch likväl lopp det liksom iskallt vatten utir ijenarens rygg. Han sansade sig dock och kyndade hemåt, så fort sig göra lät, ehuru rder mycken ångest och troende sig bafva ela helvetets anbang i hälarne. hen när ban ändiligen bunnit inom porten ch efter en liten stund befann sig, frisk och ilbehållen, i sin varma säng, började han att ed mera lugn eftersinna det nyss passerade, .ckte att han hade burit sig dumt åt, i att itruga den främraande sin tjenst, och svor öfer herrskapernas allt mer och mer tilltagande ålhet.