Besynnerligt var det dock, att Hamsterhock, då han återkom från resan, började blifva missnöjd äfven med den tyska puritanskan. Den evigt återkommande skurningen, damningen och Pisknipgen, serct det ständiga predikandet om ordning och renligbet började förekomma honom såsom ett odrägligt tvång. Han kände en oemotstindlig längtan efter glädje och vällukt, och det förekom honom, som om han ej skulle kunna finna denna längtans mål, annat än vid åsynen och doftet af blommande tulpaner, hyscintber, tuberoser cch ranunkler. Hvarifrån denna bans åtrå efter blommor kom, kunde han sjelt icke utgrunda, eller förklara; men att den med hvarje dag och hvaje stund tilltog, det kärde han nogsamt. Han, som hittills väl bandlat med blomlökar och blomtötter i gross, såsom man handlar med andra varor, men aldrig, åtminstone icke sedan sin första upgdom, bade funnit något välbehag i att uppdraga blommor el:er betrakta dem, tyckte sig nu icke kurna lefva dem förutan. Snart meddelade han detta åt sin tyska blomsterfiende och nu hief, såsom man plär säga, gärdet uppgifvet. Begge förifrade sig och det varade icke länge, förrän marosellen hade packat in och begaf sig å väg för att annorstädes söka sitt bröd och sin lycka. Men enkiingen hade, varskodd af den dubbla erfarnpheten, öfvertygat sig om, att ban med en utländska aldrig skulle finra någon riktig refnad. Han tog således denna gången en husföreståndarinna, som ver född i Haarlem. Denna var af stadgad åider, men långt ifrån obehaglig. Hennes magra ansigte var väl nåsot strängt och skarpt, vid första påseendet, nen då man blef närmare bekant men henne, yckte man att de utmärkt regelbundna anetsdragen bade en omisskännelig prägel af vär-! lighet, i förening med godhet och förstånd. s För öfrigt var hon holländska till själ och!c