med smak och färdighet, samt ett adagio för kjarinett och accordion af Weber, ursprungligen skrifvet för förstnämnde instrument och hr K2ufmanns bekanta Ha-monikon. Accordionpariist utfördes af br A. Mankell, och pjesen, ehucu något lång, tog sig rätt väl ut. Beerhovens af al:a kända och älskade Sonate pathetiques spelades af mille Paban. Denna unga pianist har gjort sig — fördelaktigt känd för sin solida musikaliska riktning, och om den Beethovenska sonaten denne gång ej rätt ville lyckas henne, så får man söka orsaken des i något öfverilade Ailegro-tempi, och deis i en oro, som ej medgsaf henne den nöd:ga sjel beherrskningen. Hr Gehrmann gaf en fantasi af C, Romberg, såsom vanligt med kraft och värma, med genialitet — och hr Meyers lifliga och eleganta spel förfelade uti variationerna öfver Lob der Thränen, ej den verkan, som han med denna pjes alltid frambringat. Soiren börjades med en oktett för stränginstrumenter af Gade, hvaraf första Allegrot gafs. Uti denma sats, som i utförendets precision ej just uppfyllde hvarje önskan, finne: man en ar tistisk stämföring och mycken rutin i behandlingen af denna genre ; dock funno vi i mindre mån friskhet i uppfianingen, flytande gång hos formen. I det förra hänseendet undantaga vi dock ett mellanmotiv, hvars in!re:se emedlertid är mera af harmonisk än melodisk art. — I sångväg förekom endast etk nummer, bestående af 2:ne manskörer, som sjöngos af amatörer. —4— er — 7