Aftonbladet – 28 februari 1851, sida 3

sar, Destaende uti 10 rär och 2 rdr Dbankosedlar. re TEDEEERANEEE: LANDSORES-NYHETDER. BERESTA JAPANER. Sidana hafva alltid va edt sällsynta, i följd ef jepanska styrelsens ängslig Jenstalter att hindra all bsröring emellan sina un dersåtare och invinarae i den öfriga verldes; emel lertid befuvnos förlidet år flera japaner i Honolult på Ovajhi, den förnämsta bland Sandwichsöarna IDen mast vidtbereste hade vistets omkring tio är atom sitt fådernesland. För tio år seden befann aemligen ett nordamerikansk: valfiskfångarostep2 andar befäl af kapten W. H. Whitfield från Feir baven, i de japanska farvattnen, och lade en gån; will på en såsom obebodd ansedd ö, för att hemts ratten; der träffade man fyra karlir, som talade e!: för besättningen okändt språk. D2 voro japaner, som lidit skepp:brott derstädes 80 dygn förut, och icke lyckats rädda någontisg från vrake!; de hade tifnärt sig dels med fiskmåssr, som de fällde medelst stenkast, dels med sköldpaddsäga. Kspten Whiifield tog de olycklige ombord och landsatte tre af dem i Honolulu. Den fjerde, som han kallade Jon Mung, förde han med sig till Förenta Staterna. John Mung färde sig här tunnbindareyrket; han besökte äfven 49 allmänna skolorna och förvärfvads temligen vidsträckta kunskaper. Slutligen gick han ombord på ett valfiskfångareskepp, som besökte Stilla Hafyet, och vid fiskets slut begaf han sig till Kalifornien. 3edan han der icke gjort den lycka han väntat, å;ervände han förlidet år till Sandwichsöarne, i hopp att med något af da många skepp, som anlända dit, kunna få lägenhet att åter komma hem tiil Japan. John Mungs enda önskan var att sjelf äga ett skepp och föra det på nordamerikanskt sätt, som han äfven lärt, samt öfvertyga sina landsmän att ibland de folkslag, som de kalla barbarer, åtminstone flere tunva mäta sig med dem i sjömanskonst. Vid sin återkomst till Honolulu fick John Mung veta att flera japaner hade ditkommit kort förut med skeppet Henry Kneeland, fördt af kapten Ciark, som träffat dem på en redlös jonk i öppna hafvet, den 22 April 4850. John Muog kunde nu blifva deras tolk, och med detta biträde fick man veta följande, af en ibland dem, vid namn Kekuzero: pDeras jonk hette Tinzumolly; skepparens namn var Kusky, och Kekuzero var hans närmeste man. Hela besättningen utgjordes af tretton man. Kekuzero hade räddat skeppsböckerna, hvari alla tilldragelser voro antecknade dag efter dag, alldeles som man brukar på europeiska skepp. Tinozumolly tillhörde en japansk krigare eller ädling vid namn Sumung, bosatt på den lilla ön Nipung, nordost om Nifon. På ön fanns icke mer än ett skepp utom Tinzumoliy; Sumung var ägare till dem begge. Öa frambringade ris och grönsaker. Tinzumolly hade fört en laddning ris till Jeddo, Japans bufvudstad. Kaptenens byra betaltes till hälften i silfvermynt, till hälften i bankosedlar. Dessa sedlar äro försedda med vignetter cch teckningar, samt lika vackra som en banknot från Newyork elier England. På hemresan blef fartyget stormdrifvet ur sin kosa; efier sexton dygn tog vattenförrådet slut, efter 26 dygn riset, den egent!iza provianten. Lyckligtvis hade man regnskurar, som ersatte det förra i någon mån; man fångada äfven fisk; på detta vis förflöto ytterligare 66 dygp. Uader tiden hade jonken mistat både tackling och master, och dret omkring för vind och våg, då kepten Clark varseblef den. Han tog besättningen ombord; men som hans egna skeppsförråder icze räckta till åt en så stor tillökning i personeslen ombord, landsatte han 6 japaner i Pe:ropswlowsk, der ryska embetsmyadigheterna mot togo dem, med löfte att låta hemföra dem till Japar. Ean keptea Sherman, förande skeppet Nimrod, nottog 2 andra, och en fransk kapten, Devol, föranle skeppst Msreago, ytterligare 2; de 3 återstående nedfördes af kapten Ciark till Honolulu. Bbnd dem efann sig Kekuzero.n På frågor har Kokuzero äfvea upplyst om cen nängd förhållanden i bansfädernesland. Nipung är a bland da minsta öarna i den japanska skärgårlen, men har ändå 60 tempsl, alla uppfyllda med udar,, d. v. s. bilder. I hvart tempel tjenstgör er rest, som tillika är skolelärare. Alla barn, fattiga å väl som rike, undervisas tillsammans i dessa sko Or; på Japen finzs derföre kzappast någon, som ej an läsa och skrifva. Till underhåll för templen ch skolorna uppbärs en utskyld af 6 skeppor ris rån hvar odlad ecre. — Tjuvar straffas första och ndra gången med fångels:; boträdas de tredje gånen med samma brott, så balshuggas de. — Ea mat år icke taga mer än en hustru; men om hon missagar ho1iom, kan han, med svärföräldrernes samycke, återsända henne till dem; -vågra de, så kan an ändå skiljas vid henne; men med vilkor att har etryggar hennes underhåll. — Japanerna tro att fter döden komma de goda menniskorna till en anenäm ort och de ozada till en o-ygglig. Når någon åller på att dö, uppsättes pi hans boning ett plaat med hans pamn, och när han aflidit bedja all: ersoner af hans hushåll på vissa dagar för hans äl. — På Jspan firas sex stora högtidsdagar om ret, hvaribland Nyårsdagen, som inträffar i Jauari. Det har påståtts, att de japaner, gom vistzt: utikes och hemkomma, blifva dödade; så väl Mung om Kekuzero försäkra att denna uppgif: är en saa, utan all grund. Kekuzero förklarede dessutom tt om han blefva återförd hem, skulle Nipungs ininsre mottaga fartyget på det vänligaste, och pro jantera det på nytt utan betalning. Bland de 43 ömännen på Tinzumolly voro 7 gifta, och bade siAn hustrur och barn hemma på ön. Förenta Stiternpas styrelse ärnede ombesörja dessa .eppsbrutcas återförande tilt deras hembygd, antinin med ett krigsfartyg e!lsr ett valfiskfångareskepp, mt begagna tillfället att vinna närmare underrätlser om Japan. NATURFENOMEN. Från Drammen skrifves Nn ett luftfenomen, som inträffat den 48 dennes på rällen. — Efter tö och regn unvder dagen, uppklaride vädret kl. 40 på aftonen och månan sken. I. half 41 drogo tunga skyar från vestliga horinten och betäckte hela bizmeln; man sig tydlig! ere lufilager öfver hvarandra hastigt draga mot ö er. I de högra luftregioaerna voro ovanligt starka römninger, men vid jorden var nästan vindstilla. oder detta körde man ett doft susande såsom at I mycket djup orgelton, hvilken tilltog i styrka t efter som en kilormig, mycket tjocz sky närade sig zeniih. Uader det den kulminerade föllo ora stara roondrannar mch Jindet hlaf aftavhend