Aftonbladet – 27 februari 1851, sida 2

sönder, nedsmutsa eller på annat sätt skada något, så kunde han vara säker på att aldrig mer blifva ditbjuden. Fru Floras nerver voro till den grad retliga för all slags o0:duing, att en vinfläck på duken kunde bringa henne i darirning och att bon en gång, då ett par tallrikar föllo i gollvet och krossades, ordentligt afsvimmade. Ännu i hennes mormoders tid hade en gammal lagraragraf varit gällande, hvilken dömde till döden Lvar och en, som i någon af stadens kanaler kastade en död hund, eller någon annan död djurkropp, samt bestämde spöstraff på den, som orenade gatorna eiler vattnet. Fru Hamsterboek fann sig som oftast föranlåten att prisa denna visa lag och att tadla magistraten för det att densamma, under ett anfall af öfverdrifven bumanitet, afskaffat så prisvärda åtgärder. Fru Flora hade icke blott till hela des kraft och verkan örskat denna lag bibehållen, utan ock gerna sett den utsträckt till det innersta af husväsendet; ty då först hade hon trott sig vara rätt säker för mord, rån och inbrotisstölder. Efter hvarje kalas måste allt silfret på det sorgfälligaste rengöras, det japanska porslinet vppställas i bästa ordning på skåpshyilorna, Jik-om platåer, stakar, vaser och andra granrl.ter och Ixxartiklar snart stälides tillbaka ji sina vanliga förvaringsrum, Den ardmirg scm jådde öfser allt i buset, var så stor och utgi:k så fullständigt fiin huswvdren direkte, att hon på sina fem fingral ände stället och platsen för hvartenda, äfvex det aidra ebetydligaste busgerådsting, att bor j djupaste mörker kunde hitta rätt på de:samma. Och Zadå voro hennes egodelar umälig! stora och bennes tulhörigbeier tiil följd dera 0 äkneliga. Ingen kunde om Flora Hamsterhoek såga snoa!, än att bon var en god mor. Regelinessigt bvarje år födste hon en liten arfvirge w!l veriden, men hade alltid varit betärkt på att, före katastirefens inträff. nde, hafva en fl:mmävdsk avuoa i buset, ster, sicrk och frisk, men fromfösrallt reslig. I samma minut som