Aftonbladet – 27 februari 1851, sida 1

Genom sin obegränsade, oviilkorlige, alt an nat öfve; vägande kärlek till blommer förvärf v.de hon sig dagligen i högre och högre grac sin fars varma och innerliga tillgifvenhet! Nä han såg dea unga flickan under hela timman med tjusning betrakta en blomkalk, -blef de! h nom så varmt om hjertat och han upplörde för den stunden att gräma sig öfver, att Har icke ägde någon son. Men vär Flora blifvit ful:vuxen, behöfd2 hor icke till sina bolaniska bänryckningar en fullt utslagen blommas anblick; ty redan isynen a en lök eller en frösort var för bennes höiländ; ska fantesi alldeles vilirictWig. Inför själers öga upp:spirade genast ur den oansenliga roten en smärt och saftfuil stängel, en fin, dotikde kalt hvälfd2 sig i dess topp cch strålade al de vac: kraste färger. Mången gång hävde det ock att ucderbarz hittills os:dda blommor upprunno för henues fantasi, blommor med originella bladuddar och en alldeles ny färgblandoing. När Flo:a uppvaknade ur sådana tu pardrömmar, syntes hels verlden henne tom oc öde och bon kände er omotståndlig längtan eiter d: inbillade febelb!ommorna.: Hennes far drog bäraf den kanske icke så orik!iga slutsatsen, att Flora v r fullkomligen giftasvuxen; och ipnan hans tulpsinträdgårdar ännu en gång blommade, s:od den bleka måg0! groflemmade skönheten inför altaret med en välväxt, vacker holländare, bar en YPPiS bukett af dyrbara, sällsynta blommor vid sin barm och svarade ett klart och ljudeligt ja på den vigtigaste af al:a lefnadifrågor. Huru stor ardsl käleten kund2 hafva i detta giftermål blef aldrig infördt i fadrens handelsböcker. Egennyttan hede dock icke å gubbens sida haft det minsta finger med iispeset; ty köpmannen hade, så snart han gjort, eller åtmingtone trodde sig hava gjort den upptäckten, ait Fiora var giftasfärdig, genast: utvalt dena vackras!e af sina kontorister till mar ke åt henne och: beordrat honom ati med nen? ne fräda till altäret. Man må dock icke tro, att Adrian. Hani