Aftonbladet – 26 februari 1851, sida 2

KANTER Vålvilliga landsmän och !8R lsmänionor! J smålen it denna målning, j igenkävnen åtminstone spridea irag af denna bild. Säkert erinren j eder också ru Molinies personlighei: den raska gången, den aågot stolta hållniogen, det högburna bufvudet, den beslöjade och dock så liffula blicken, samt det fina, behagliga leendet: — en siihoutte från edra Pariserdager, den j säkert gerna manen fram ur rminaet. — Nåväl! det hufvudet är nu böjdt och grånadt under bivra bekymmer! Hon, fom genom eger verkserobet beredde sitt och d2 sinas välstård, hon bar nu hverken hus eler hem, har intet eget utom sina sorger och den mörka u!sig:en för sin och sir sons frem id. Men veten j hvad hon söger: rien ne mempåche de faire un appel å mes semblables; — i ssnoiog gripande ord af den som i så mångt år verit van wid oberoende; mer, granskar man detta uttryck närmare, fisner man lätt att en så subliim fö tröstan til Gud cech likar — en förtrösten som icke vet af någon tvekan — endsst kar sr fintes bog den som eger rika higkomster, e blott af en red!ig vandel utsn äfven af att i bättre dager hafva deiat med sig åt behöfvande. Fru Molinies cednare öden och orsakerne till hennes obestånd äro mångshanda. De förnämsta torde nicg vid köp ef en land gård, vid 6 m nedlade nägra tusen francs, och litväl saart roåste lemna för att återega vården om sitt tÖ el, hvilket under tiden varit öfverlåtet åt legda händer och tyvärr cervid förlorat i kredit; lättro, frikosiigbet — sband utöfver tillgångarna — to:da ock få räknas hit; derefter kom revolutionen af 1848 semt de vexiingar den medförde, så menliga för vissa serohällsmedlemmar, och serdeles dem som egnat sig åt den befattning hon valt. Hecnes å!drige, krafdöse mens helsa sfrog nu dlt mer; ben infjukrads slutlizer, och dog vid börj.n af 4849, sedan ban for ardra gången sent sitt aderneslard ödfvergå till republik. Fru Molini: