Aftonbladet – 26 februari 1851, sida 2

dr RE sar NEO ER teckra edra namn, — helst — om iman vågar bedja det — helt utsatte, på det bon måtte få den fröjden att se hvilka vänner som ibågkommit henne. Tränrger depna bön fram till brödrarikena, till Norge och Danmark, kanske äfven till F-nland, så mycket lyckligare, ty också der torde finnss vänner som i troget minne förvara hennes nemn. Redovisning skall ske i tidniogarne, och medlen, förvandlade i säker vexel, har man tänkt öfversända till herr doktor Nymen, eller enzen pålitlig, i Paris vistende landsmån, som neg torde bafva den godheten tillställa henne dem emot skriftligt erkännande, som då med första skall införas i våra tidningar. Skulle närmare upplysning äskas, bar herr Ficdin adress på den person som vågat göra denca förbön. Mången skall måhända finna det obehörigt att bedja om bjelp för en utländske, då så många be höfvande fizres inom landet. Derpå blott till svar: denra adress är icke ställd till allmänheten uter blott till dem som känna fru Molinie personligt. Vidare, att hon också är utländska i det land der bon vistas, att hon der irga slägtingar bar som kunna bjelpa henne, och frensmän haej bott i hennes hus; att hon i England inga anhöriga Har utom en broder i små omständigheter och med fomilj, semt slutligen, att förf:n till denna snmälsn (som i nära två år bodde i fru Molinits hus) mången gång ver vittne till buru just namret af främling eller utländning bos henne gälide såsom en bevskande rekommendation mera, till räd eller hjelp, om personen I deraf var i beboi! J som uppfatten allt det vackra, det ädla derutii, bzhöfven ) flere bovekande ord? Ack nej, — men skynden medan tid är; tveken icke -Jom gåfvan skulle synas eder mindre än eder goda 4 vilja, tyder många bidraga ait gifva, kan dock en fä— gifven medan minnet talar och bjertat är böjdt Id ,; för krlelltgs deltegande, för ädel, verksam handling! — 7 a I ————