Aftonbladet – 26 februari 1851, sida 1

I den illa staden Richmond, rära London — just densamma, hvaraf vi nyligen sett en fram ställning på vår svenska scen, i den ticka operan Mertha — bodde för många år sedan en fauig milare vid namn Jonathan Miaton, en man sf gamla stammen, sträng puritan, och så bibelfast som trots någon missionär; för öfrigt arbetsam, fiordig och grubblande. Föga lycklig i sit äktenskap, till följa al alltför olika lynnen cch åsigter makarne emellan, försänktes han alltmer i detta tillstånd af sträf slutephet, som så lätt öfvergir till bärdhet, om ingen medlsnde engei träder frem cch med ord af frid uppmjukar den hårdnackade sjelfviskheten cch böjer bjertat till försonlighet. Der bekymren för de all dagliga behicfrers uppyllarde eger det mesta af ti den i anspråk, är det dock sillsyn. att dessa erglar röster böras, ännu mindre förstås och åtlydas, och mången com såg dexpuritensie målaren, huru sträng och afmätt han var i ord oca åtbörd, ansåg honom vera fullkounligt otilgänglig för den varma kärsta, fom evsem kan kan wa af ju: öfvar sjelfva fettigdomens mörker. Hans bustru skäckta honom en son, men ändå spred siz ingen glädje öfver marners stela enletsdrag. Och likvil hade, just vid detta tillfål!e, hers bjerta kilappet biärigt, kl:ppat af oro, at längtan, ja al kärlek, fast igen mårkte och ingen fick märka det, ty hvarje ömse rörelse ben: mndes som svaghet af den egensinnig Mannen. Inom hang bröst hade länge gömt sig ex bemlig ömken, en sådan der svaghet som ban ej ville erkänna för sig sjelf, ännu rindre för endrs: ban hade känt behofyvet af ett älskande väsende, rcom kunde sluta sig till honom, en liten späd och tzerlös varelse, till hvars joller hen kunde lyssna, hvarrs första steg han kuode skydda och bvars förståed haan kusde utveckla; men — olik de fleste fäder, som i den törsvödde arkomlipgen vanligen öntka sig em son — hede han önskat sig en dotter,