Aftonbladet – 25 februari 1851, sida 3

melodi, som ännu klingar i hennes öra, är den ljusstråle som leder henne. Hon anländer — hon ser med möda frz:mför sig; men hvad? Några steg ifrån henne — en ung man, blek och medtagen. — Store Gud! Det är guitarreron! Hvilande på en gräsbänk, nyss undsluppes döden, är hans lif knappt ej mer än en, flägt. — Ja, men i denna flägt af ett gudomligt väsende återfinner man dessa tre m-kter, eller rättare hela bans natur: sång, poe:i och kärlek. Paquita utstöter ett skri af sällhet. Denna gång är likväl rörel.en allt för stark; hon kan ej uthärda den. Hon faller på knä — döende. Tårar och snyftningar qväfva heune. Ett moln I betäcker hennes syn. Hon är i Pedros armar. Kort efter denna scen i lustparken hade Pedro Walls återvunnit lif, belsa, styrka och lycka: P.quita var ju nära honom. I —— —