Aftonbladet – 25 februari 1851, sida 3

Han anför äfven följande vigtiga iakttagelser frårt England: Erfarenheten har hittills visat, att koleran sin utvecklade form är en af de mest dölande sjukdomar och att alla hittills försökta behandlingssätt lemnat ungefär lika missgynnande resultater, under det att man ofta lyckats, genom tidig behandling af densamma i första stadiet, förebygga dess öfvergång i de följande: en erfarenhet som man i Storbritanaien begagnat på det sätt, att man på många af sjukdomen angripna ställen låtit hvarje hus dagligen besökas dels af läkare, dels af andre personer, i afsigt att tidigt upptäcka börjande anfall och att genast förskaffa passande medicinsk och dietisk behandling. Öfverallt der så skelt har detta visat sig så gagneligt, att engelska generalsundhetskollegium säger: det man derigenom lärt att känna ett verksamt sätt att mota farsoten, samt att de myndigheter, som ej vidtaga denna åtgärd, då olyckan nalkas, ådraga sig ett stort ansvar., Denna erfarenhet begagnades i Christiania, och detta torde hufvudsakligen kunna tillskrifvas att sjukdomens offer 1850 blefvo så få emot år 1833. i Det visar sig af en serskild tabell, att det egentligen var arbetsklassen, handtverksklassen och de på lasareiten anställde, som i större antal angrepos. Anledningen till de sednares insjuknandsa visade sig likväl vara, att de i början höllo sig sjelfva med mat och lefde mindre ordentligt. Sedan man genom serskild anstalt besörjde deras mathållning, samt de oftare aflöstes, blef ingen angripen. En annan erfarenhet var, att ibland dem som sköttes i hemmet, på långt när icke så många dogo, som af de på lasaretterna vårdade. ; Ännu en annan, att i slutet af veckan, flera af arbetsklassen vanligen insjuknade: en omständighet som professorn tillsknfver, att i Christiania aflöningen utgifves på onsdagen. Professorn, som hänvisar i fråga om kolerans smittsamhet tiil professor Fayes afbandling, uppgifver: att ingen fruktan hos folket visades för samqväm och den dagliga beröringen. Kyrkor, skolor, bodar, teater, voro öppna. de barn, som iskolan fiogo god kost och uppsigt, befunno sig bättre än många andra; uch fastän det kunde vara sjukt i deras hem, medförde beröringen med detta inga olyckliga följder. Den enda skilinad mot vanligheten var, att så väl offentliga som enskilda baler under tiden icke egde rum. Alla bemödanden att genom polisundersökning utreda, buruvida koleran utbrutit genom smitta, hafva varit fåfänga. Den först insjuknade hade haft ingen beröring med misstänkt person eller fartyg, 0. s. v. Den andre insjuknade hade väl varit på besök i den förstes hemvist, men ej inne i sjukrummet. Iirin karantänsplatsen erhållna underrättelser gifva ingen anledning att farsoten sjövägen inkommit. Icke heller kan man från temperaturförhållanderna förklara farsotens uppkomst. I delta afseende innehåller berättelsen intressanta tabellariska uppgifter, men som utrymmet ej tillåter att här intaga. Barometeroch termometer-ståndea voro hvarken ovanliga vid den årstiden eller företedde sådane språng, att deraf kunde hemtas anledning till något samband med sjukdomens förändringar. BlotafiaUkväl bör anmärkes-Sw -Nvisave vida större ade En fullståndig jemnförelse mellan flera epidemier af samma sjukdom, som på olika tider angripit samma ort, måste lemna intres:enta och säkerligen vigtiga resultater. Den professorn meddelar, visar huru betydlig skillnaden emellan förhållandena 1833 och 1850 varit, och tillika att sjukdomen varit mildare i Christianis, än på öfrige orter i Norge, der den härjat. . Utrymmet tillåter oss icke, alt lemna rågra utdrag ur berr Hörbyes afhandling. Den har ock hufvudsskligaste intresset för likarer, och vår mtista läbarekår uederlåter visst ej att följa denna afhandling med sin uppmärksamhet; men utur professor Fayes afbandling anse vi oss böra meddela något angående dennes åsgter om farsotens smittbarbet. Frofessor Faye — som erinr:r om att man ännu icke kommit till teståmdi resuliat om den epidemiska kolerans uppkomst och fortpantlning, ceh efter åtskilliga betraktelser om anTledniogea hvarföre man trott sig kunna gerom spärrning athålia den — fäster uppmärksamheten uppå, att sjelfva de facia som framdragas laf läkare, hvilka i ssmma orter der koeran lhärjat somliga anse eontagicsiteten såsom det väsendtliga till förklaring af sjukdomens fort-Iplantning och utbredande och 2ndra dels från lxänna den all smittsamhet, dels medgifva den, ,Imen under en viss begränsning och underord Inad epidemisk infiytelse, nästan alla äro eg) nade att bevisa såväl för, som emot deras eg; na åsigter. Han gör ena väsendtlig distinktion , I mellan infektion och contagium. Fiera sjukdomar, säger han, synas hafva egensksapea att utveckla et ämne, com genom att inficiera illuften i ett rum, eller potentiera en redan tilly lstädesvarande osund Jluftbeskaffenhet, förmår s genom Jupg-inavdandet verka sjukdomsväckande på andra, till utseendet frisk2, individer. Denna reening bylles af ea mängd läkare. Att deremot detta slsgs kontagiositet, som utmärves med benämning infektion, sträcker sig så långt, att det utvecklade smittämnret såsom sår KeA ARTE STEEN KR ga has AU ÅA 1 fr