Aftonbladet – 25 februari 1851, sida 2

som hört hvad hon sade; jag tycks leka mec dina olyckor, och i det hela, skulle deri var något förvånande? Har jag ej längetredan till. stått för dig att du är mig förhatlig? Det ä ganska enkelt: du bar varit orsak till Gomes död och du har drifvit mig till hämnd. Dock du intresserar mig likväl; det må vara bevis på galenskap eller ej, jag har uppoffrat mig för Pedro.n För Pedro! upprepar Paquita. Och lyftande sina händer mot bimlen, fortsatte hon: O, min Gud! tag mig ur denna förskräckliga gåtfullhet; är hon vansinnig eller ej, denna qvinna?, Vill du öfverlyga dig derom, så följ mig., En minut af tystnad och tvifvel förflöt. Jag är färdig, Dolorida, sade enkan med fast ton. Och upplyftande hufvudet med oväntadt mod, fortfor hon: Jag vill ej fråga dig mer än ett ord: är det hopp för mig? Hvilket ? Har nu något ändamiål? Jag tror det. Huru skola vi resa ? I min karriol; den väntar vid porten. Du har kommit att söka mig?) Naturligtvis.n Och du tror? ...n Jag tror allt. Men kan också tro ingening. Det ena ärlJika förnuftigt som det andra. Du talade med mig om Pedro? Ja, om Pedro och Gomes. Den ene är :melan olyckan och dig; den andre emellan nig och bimlen. Du gråter: hvad du är lyckig! Jeg har inga tårar mer i mina ögon; lerur flyter intet annat än blod.n eLåt oss sluta!s sade Paquite. Attejqvalet