Aftonbladet – 25 februari 1851, sida 2

bara på dig, Paquita. Jag hade en dolk: jag mördade honom., Hvad, det var du?) ropade den faderlösa. Man kallade mig då svarta frunn, fortfor enkan Mugnos. ,Sedermera kom något annat. Men skriet, mordet, stormen, allt det der smälter tillsamman, och likväl påminner jag mig en ung man... o, han kunde älska, han!l En ung man! Hvilken?a Pedro Walls. Åh, var barmhertig! bad Paquita, helt och bållet darrande af hopp och fasa. Har du kommit att tala med mig om honom ?n ,Ja.n Du älskade bonom? Är det ej så? Lyckligtvis för honom, nej; ty ban älskade mig ej heller; och liksom den andre, skulle jag kanske för din skull ha dödat äfven honom., Dödat, min syster! Men han är ju död,, Har du bevis derpå? Nej; och du ? Jag;, återtog Dolorida med en förfärlig stämma; jag har ju sett honom rulla i sitt blod !, Pedro Walls? Nej,, Luis Gomes., Hon utbrast i ett gapskratt, J:g skall återgifva dig dinn, fortfor bon; du skall spela gitarr; men skall föra dig till kyrksn, oceh folket skall ropa då det ser er passera: ect är dödens trolofvade! Men hör och tro mig: då ni båda hafven känt kärlekens nöjen, då skolen j döl Jorden cch lifvet bar ugenting mer att bjuda er. Och sedan, till sjelfva kärlekens triumf och ära, är det nödvand:gt alt döden bortteger den midt uti sin örtrollning, all man ej blir varse dess åldertom och isyrnerbet ej ser dess lik. O, den olyckliga! sade sakta E:tevans maka, bon bar belt och hållet förlorat förståndet.v vInte alldeles, Paquita, svarar enkan Mugnos,