Aftonbladet – 25 februari 1851, sida 2

des af en betjent. Sergeanten, sittande på kuskbocken bredvid mulåsnedrifvaren, kastade tid efter annan en misstänksam blick på de båda qvinnorna, emedan deras hastiga afresa Itycktes honom utomordentlig och föga motiI verad. Ofta förvånades han att finna DoloriIdas ord fullkomligt beröfvade allt förnuft; och likväl imponerade de på hans inbillning genom sitt poetiska uttryck. Det finnas enkla själar, som af naturen tvingas att beundra det som de ej fullkomligt förstå: tomheten synes dem en rymd, och kaos oändligheten. Skuggorna utsträckte sig småningom öfver fältet. Dolorida Muvgnos iakttog sedan en stund en dyster stillhet, som hon nu afbröt genom en åtbörd af lidande och förskräckelse. Med fingret pekade hon åt det aflägsna hafvet och åt Torenos ruiner. Se Paquita!s sade hon; det var imedlestid till en del för att rädda dig och min bror, som jag kom dit i den rysliga natten! — Bör man väl ångra en ädelmodig bandling? — Min bäst var svart som ebenboltz, och dess näsborrar röko i stormen. Se derutaf det besynnerliga namn jag tog mig. Kommer du jihåg på hvad sätt jag blef mottagen vid piratens (affel? — Ahl! Hvarföre hade jag medtagit en dolk ? . Hennes hufvud nedfaller på bröstet, och en djup suck uppstiger derur. Min systers, sade Paquita mildt, känner du vällukten från fältet? Hör du fåglarnes sång ?n Dessa harmonier äro ej för mig. För det bjerta som är dödt för kärieken, finns hvarken vår eller blommor; naturen bar hvarken sån sller musik; allt är mörker, tystnad och graf. Dolorida x : . Barn! Jag förskräcker dig. Vill du återvända ? . Råder du mig dertill? Gud bevare mig derifrån! Nej, denna gång