Aftonbladet – 25 februari 1851, sida 1

kon ej hädanefter göra annat än lida, gråta och gå bort som en skugga. Hona hade velat vara närvarande vid sin mans begrafoing; hon hade begärt att få se hans stofr, att knäfalla derför; hennes vänner hade motsatt sig der. xAhl! Det var ett så ädelt, så äskande hjertalv s:de den otyckliga med tanken helt och hål:et på Estevan. Han skulle hafva dött tjugu gånger för mig; och jag otacksamma har dödat hozom. Han hade törtjenst ett hjerta sådant sm hans; och hvem bade han valt till meka? O Monserrat! Du som så mycket har Iskat mig på jorden, skall du förlåta mig i himlen ? Och hennes tårar runno i ymnighet. nJan, fortfor hon med låg röst, ban är nu i himlen: han är inte död genom ett sjeljmord. Yrseln — en bändelse -— vansioner — allt lår möj!igt, utom ett brott; Estevan hegick aldrig något sådant. Han var ej brottslig som jag. Och, den andre, han förviltade s:g äfven — den ondre bar försonat allt: hin är död. Och hennes tårar upphörde nu; och under samvetets gnagande förebråelser föll bon ned förkrossad. I Madame Beauvalais, hennes väninna, hade lempet benne på några timmar. Sergeant Mataria presenterar sig. Sennora! sade sergeanten, shär är en perIsen i sorgdrägt, som påstår sig bafva några vigtiga saker att meddea er. Hon har i början temigen måttligt lockat mig, emedan hon Ihar ett s:dant besynnerhat sätt att vara. Men sedan bar hon börjat med utrop och föru!sälgelser, som hafva gripit mig, isynnerhet som Ihon tillika är vacker, och då hon talar visar en rad af perlor i munnen, som likna nyss rallna daggdroppar i en biomkalk. ,Hvad är hennes namn ?, I Hon har ett dussin sådana: och det uter jemörelse till och med. För det första: nat. tens drottrisg; derefter: svarta frun; slutliger kallar hon sig också er syster — och ... Låt henne stiga mb afbröt Paquita. 5) Den besynnerliga qvinnan inträder.