Aftonbladet – 25 februari 1851, sida 1

TN — ,Genast, fru svart. Tror ni hon vill be-je ställa sin sorgdrägt al er? Min åi;ya skall göra henne godt, sergeant I den hinde!sen, så var god och adresserals or till madame Beauvalais som sköter henne: hushåll. Nikan framställa saktmodigt för henne ort ärende; och då, ett af båda, antingen öppnar man för er, eller visar man er på porten.n Jag skall in till henne på hvad fätt soml helst; det måste ske, soldat ! Åh! Är det möjligt ? ,Jsg önskar icke att se donna Paquita Monserrat för annat än att tilföra henne tröst, hopp, kanske lycka äfven; hvem vet? Jag vänder mig till er, Matsrin, emedan madame Beauvalais med envishet nekat mig att inträda här. Hon tycker sig finna galenskapi mina blickar, och förvirring i mina ord. Hon har förklarat mig det rent ut. Beklaglig viltfarelse, sergean! I Ni skulle hafva uppräkeat alla era namn för henne: nattens drottning, svarta frun ete. Jag har ett uppdrag att u!föran, svarar Spanjorskan med högidligt allvar. Min röst kan vara sträf, men min vilja är fast. Jag är nu Herrans sörjarde jevarinna, som går med nakpa föter genom lifvet, utan källa der hon kan släcka sin törst, htsn land der hon kaa hvila sig. Ty, — vet ni hvad samvetsagg vil säga? ru stundligt sjelfmord. Men der fins äfven försoning. Tedsaga mig; jag skall se hepne., Matarin gorde stora ögon, och sökte fåfängt att förklara för sig denna osammanhängarde blandning af vishet och galenskap. Denna qvinnas sätt hade på en gång något melankoliskt och allvarsamt, bedjande och befallande. Sergeanien kände sig i början böjd för att läsa lagen för henne, och sedan tvärt vända henne ryggen; men någonting, Jag vet ej hv:d för hesyvnerlig! och hembghe:sfullt, sor talade ör benne i djupet al hans själ och förhexade hars förs åad, hade häs igi förändrat hans tankegång. Denna svaria fru, med den sorgliga och poetiska figuren, kom kanske till honom för uppfyllandet af något försynens rådslut. Hvem vet cm hon ej är kallad att utföra