Aftonbladet – 24 februari 1851, sida 2

XIL FÖLJDERNA AF SKEPPSBROTTET. Vädret var vackert; atmosferen var vppfylld af vällukter, och de gyllene strålarne af Spanieps sol -återspeglade sig i det lugna hafvets klara spegel. Hela naturen var glad och leende. Man hörde ej i de sköna lundarne på den veckra landsbygden vid Reus annatän herdens sång och foglarnes qvitter. Hvarken bimlens eller menniskornas åskor dundrade mer omkring Tarragona; alla stormbyar bade försvunnit. Men ack! — De hade lemnat djupa spår efter -sig. Hvilken är denna vackra landtgård, omgifven af vingårdar, blomsterplaner och frukttrödgårdar! — -Hvad dess utseende är förtjusande! Hvad dess belägenbet är leende! Der bo utan tvifvel frid, glädje, lugn och lycka! Så skulle vandraren hafva tänkt om ban endast passerat förbi. O! nej, frid cch lycka funnos ej på detta ställe. Der höjde sig tvertom, ej annat än suckar; der trifdes ej annat än lidandet. Sådam ör menniskors och ställens vanliga öde! Ingenting förändrar i verkligheten lidandet vare sig ställe eller tidrymd. Samma echon bafva från tider till tider upprepat samma smärtor. Och hvarföre då ej modigt taga sitt parti? — Vi veta ja att det är vår lott så väl som andras? Gurgade ett ögonblick i lifvets dunstkrets leka vi få ruiner ceb sferunder. Derefter trampa vi med likgiltighet våra förfäders stoft, för alt i vår tur biifva trampade under fötterna af vira efterkommande, som på samma sätt trampas af sina; och detta med cen tvungna hederisvakten af sorger, mödeor och tårar, ända till den stora degen då Gud skall omstö ta vårt klot, cch kringströ dess qvarlefvor i den oindiiga evigheten. Ack! Huru många fåfänga Grömmar i upg. dothen, huru många mödosamassirbeten vid den mognare å:dern, bedragva f:boppningar i ålderdomen och qval under bets vårt Mif: se der menniskans vanliga lefued:ta:2. Den vickra landtgården var Mor.ennas.