Aftonbladet – 24 februari 1851, sida 2

Matarin drack i långa drag sitt Xeres, och bans kamrater följde hans exempel. Det är det samma lv fortsatte sergeanten, med rörd stämma, j2g må söka att vederqvicka mitt humör hur mycke jag vill, så är jag Lkväl tråkig som en tom butelj, emedan jag inte har bjertat på det torra. Vid min sergeantiheder! Jag kan inte trösta mig öfver den hederliga gossens bortgång. Denna rara näktergalsstrupe var inte gjord för att fyllas med saltvatten. Stackars Pedro! Allt älskade honom, stormen, bafvet, och kanske äfven fiskarne, ty da ville inte lemna igen honom; de hafva utan tvifvek förvarat honom till desert. Det är också sant utan att ljuga, att för att knipa sångaren, hade både himlen, jorden och vattnet förenat alla sina stämmor. Hvilken rasande symfoni! O! Om åtminstone Pedro Walls haft en sidan styrkdryck vid afresan som viln Då Matarin sade detta aftorkade han med rockärmen några stora tårar som föllo nel för hans solbrända kinder, på de långa, grånade mustascherna. Dessa blefvo ej de sista, ty Matarin begaf sig få år derfter till ön E:ba. Dryckesliget var slut: sergeantens vapen bröder drogo sig tillbaka, den ene efter den andre, för att gå till sina särskilda sysselssättningar. Matarin stannade ensam qvar i löjfsalen; och med armbågen lutad mot bordet, täinkte han på Pedro Walls. Den raske militären hade på ett underbart sätt undsluppit döden, efter det han räddat Paquita. En stark bafsström hade på en gång bemäktigat sig hans båt och drifvit den åt Tarragonas hamn. En timma efter den olyckliga katastrofen med Estevan och Pedro, var Paquita på stranden och utom all fara. Man hade derefter fört henne till landtgården Marsennas; hon var arfvinge dertill enligt de papper hennes man efterlernat. Madame Beauvalais, samma dam som hade mottagit henne efter Tarragonas p:undring, hisde ädelmodigt erbjudit sig till hennes sällskap; bon egnade henne i sin fredliga boning en :systerlig vård; och sergeanten vakade, på sina ehefers order, öfver de båda qvinnorna. (Forts.)