Aftonbladet – 24 februari 1851, sida 1

DÖDENS TROLOFVADE ). VICOMTE DARLINCOURT. XI. DET BRUSTNA TÅGET. Sergeanten Matarin lyssnade med förtjusning på den kataloniska troubadurens ackorder. Br:avo! ropade han tll honom, förenande irtageens plaskande med guitarrens kadanser. pBravro! — Pedro! Din sång är iör:rollande. Kommer du ihig bur den en gång förut räd. dade dig ur krigets faror? I dag skall den besvärja elementernes raseri. Upprepa åter din refräng Och guitarreron börjar på nytt: Sjung min lyra du, Efter stormen nu! Med min julle rar, Raskt jsg räddat har, Utur storm och sjö, Min utvalda md! O! med hvilken för!jusning och hvilken lycka Paquita åhör Pedro! — Sittande bredvid honom, och återhållande andedrägten, för att ej förlora ett ljud af hans röst, glömde hon hela verlden omkring sig, med sjöröfvare, storm, lidanlen och faror, ack! ceh sjelfva Monserrat. Med hufvudet till hälften förvridet at denna nittens skakningar iterhemtade hon sig detta ögonblick med förtjusning vid den känsla som ensamt uppfyl:de hela hennes själ, lyckan att hafva återfunnit sin befriare. Strängarne på Peedros lyra vibrerade mindre än Paquitas hjertia; och äfven ban delade sin älskades liflia röörelser, öfverlemrade sig med mera frihe! at sirna poetiska inspirationer. Hans själ öfvergick i hans röst. Sången under nattens mörker, årornas slag och vågens sorl, månens bleka sken, stormens tjut och båtens krängningar tycktes endast vara till för att bilda ett echo till deras hjertans hemliga harmonier, gynna deras uttryck, och liksom till ett helt bopsmälta deras kärlek. ) Se AB. JG 52—56, 38—43.