Aftonbladet – 24 februari 1851, sida 1

andra skulle utveckla sig. Ahl Paquita upphörde att lida då bon inträdt i denra sfer. Pedro! sade hon med svag röst, värm min hand i dina.n Jan, svarar guitarreron, vty min ring är ännu der, den värmer mig äfven, Paquita.n Pedro! Här som fordom, äro vi dödens trolofvade.n Mindre än i det underjordiska grafhvalfvet., ,Hvarföre det!, Din hand bar två ringar. Nå vällv En af dem felas mig. Vi hafva icke mer en hvar.n Och Pedro, då han uttalade dessa ord, återtog sakta från den upprörda Paquita den ring de utbyttigrafbvalfset, den ring som återgafs åt Monserrat. Paquita ville sätta sig deremot: det var för sent, Pedro höll honom redan i sin band. Don Estevsn bade, utsn att blifva märkt, nalkats sin maka; han kade sett och åhört cenen. Hvilken tafla och hvilket åskslag för honom! De båda älskande, väntande inom sig att tillsammans öfvergå från denna till en annan verld! De voro der, fulla af förtroende och tillit, och liksom åter förlofvande sig vid ev:gbetens portar. Lugna midtibland fesorna, re nade de sin kärlek i dödens degel. Monserrat kände bittra och brännande tårar nedrulla från sina bleka och kalla kinder; hans förnuft flyr under dessa dödsqval. Nog! Nog!s mumlade han. O, Psquita! Det är för ånga plågor!s i Hafvet brusar — stormen fördubbar sttraseri — ingen röst, intet buller, kan mer höres midtibland orkanens ras och vågornas fruk tsnsvärda dån. Nya störtsjöar hvälfva öfver båten. Hafva de väl slukat något offer? Ett förfärligt skri, ett bjertskärande skri, ett af dessa skri som tyckas vara ett utbrott af ll den förtviflan och dödsångest menskonaturen kan innefatta, utgår från Pequitas läppar. Estevan! Min make! Hvar är ban? Hon rycker sig ur Pedro Walls armar; och