Aftonbladet – 24 februari 1851, sida 1

te djupet. Fiskmåsen, med sina hvita vingar, boppade här och der på vågornas ryggar, liksom att giva första signalen tillolyckan. Molnen byste hvarken blixtar eller åska, men rysliga dån och förfärliga hvirffar. Ve öfver fartygen på hafvet! Sergeanten M tarin, understödd af roddaren Valdes, stred med kraft mot faran. Men hvad förmådde årslagen mot vågornas så d! Ihvarje ögonblick gingo massor af varten midt öfver den sv2ga båten och kastade den på sidan, utbr.d nde fssa och död. Valdes hade länge haft sinr blickar fästede på Tarragonas fyr, som tillkännagaf ingången till bamnen, och som skulle rädda dem från skeppsbrott. Ack! den lysande punkten försvinner ibland stormens dån och störtsjöar af regn, som nu börja bemäktiga sig atmosferen, Hoppet utsläcbes med fyrbåken. Pzquita redaller på krä, höjer sina darrande händer mot himen; en svallvåg kullkaster henne, och är nära att rycka henne ned i afgrunden — Pced:o störtar till henne; ban försvarar henne på en gång emot stormen och vågorca; han håller henne tryckt mot sitt hjera, liksom han ville fastkedja henne vwid sig. Nej, alt pu åtskilja dem tyckes omöjligt, de måste blifva räddade bida, eller omkomma i samma våg. Den faderlösa, med ögonen tillslutna och mumlande helt lågt några ord, vare sig till bön eller af smärta, af ängslan eller kärlek, eller kanske af allt detta tillsamman, hörde ingenting annat än Pedro, Pedro som tryckte benne in till sig, Pedro som höll henne, liksom mellan sina händer och som sin egendom, sitt bjerta, sitt lif och sitt väsende. Det tycktes henne, midtibland elementernas och hennes eget inres uppror, midtunder naturens och själens förvirriög, att, då kärleken tog henne sitt beskydd, skulle döden ej ha någon makt ver henne; hon påminte sig grafhvalfvet i Tarragona, röfrarnes posada och kapellet i ruinerna: -förskräckelsen var då alltid den sfer hvarest deras gränslösa tillgifvenhet för hvar