Aftonbladet – 24 februari 1851, sida 1

En dof och klagande suck väcker hastigt fången i Torenos ur den sällhetsdröm hvari hennes själ och hela hennes väsende var nedsänkt. Hon störtar till Estevan, som ensar, sittande i fören af båten och i en ställning af iakttagelse, hade sina ögon sorgligt fästade på henne och guitarerron. Stackars barn! sade han till sig sjelf. Så helt och hållet skep de för hvarandra! OO! hvad de äro vackra! -— Hur mycken Jycka och säl het skulle ej bli deras low, om jag oJyeklige ej varit till! — O min Gud! Men hviika qval de än måste känna, är likväl hvarken hon el!er hs3n den som är mest att beklaga af oss tre: det är den som ej är älskad.n Paquia sätter sig vid sin mans sida; hon förstår, utan att söka att förklara det för sig,att ban her bebof af tröst, deltagande, bje!p och mod. Hennes ansigte, fullt af naturlig godhet och enkelhet, ant2ger ett ömt och smekande uttryck; hon omfattar horom med sina armar; och södj:nde sig på bonom gråter hon. Jag ser det, du lider,, säger hon. Och du äfven! svarar Estevan. Du trycker mig ej mot ditt bjertan, återtar hon nigot bittert; min verkliga olycka är Jikväl der., Ja Paquita, änpu. as nÅRNnu! Hvad menar du med det? Äro vi ej utom faran ?, Sel!: svarade Monserrat med ett förvirradt utseende, visande henne med fingret en svart åskby, som långsamt höjde sig på horizonten; vi kunna ej undfly stormarn; men detta, ser du, Paquita! är ej det frukansvärdåste.n Det är med bimlens stormer som roed lifvets och själens; det är sällan de komma ensamme. En åskby drar med sig en annan, och bixt följer på blixt. Såsom Estevan hade sagt sia maka, började ett pytt oväder att störta öfver dem. R-dap hade tjocka moln, som passerade öfver månens silfverskifva, utsläckt dess ledande sken. Stjernorna försvunno; hafvets vågor, skummande och förfärlige, reste sig här till berg och öppnade sig der till afgrunder. Mörkret betäck