Aftonbladet – 22 februari 1851, sida 2

Tyst! eller jag mördar dig! Du!s ropar korsaren dragande sig ett steg illbaka med ett slags fasa. Derefter besinnarde sig, fattar han henne i sin tur, med en kraftfull ech härdad band. pDet är jag, återtar ban, :om skall befria mig på en gåog frin din galna kärlek och ditt vansinniga moistind! Döden är vid foten af denna klippa. Och röfvaren ör färdig att nedstörta henne från den upphöjda platån, der han enser sig herre öfver hennes Mif. Men ett fasans skri undslipper honom. Han har erbållit ett dolkstyrg. Blodet strömmar ur hans hals och Dolorida är hämnad. Ett ögonblick derefter vsr korsaren omgifven af sina k:mrater. De bade hört hans rop, och fem till sex röfvare omgifva honom. Men Gomes kunde ej mer få fram ett enda ljud. Qväfd af blodet och vridande sig i dödsryckningarne, nalkades han snart sin sista stund. Hvar var den rysliga spanjoiskan? Man söker orokring åt a!la sider. Ingen menniska på platån. ,Hvem har mördat honom ? frågade röfrarne barandra förvirrade. Mördaren var försvunnen, Pon Estevan och Paquita ankommo vid denna tid till den lilla viken Pirmas. Pedro hade ögat på fästringen. Se! ropade han på n gång. Der, på toppen af den der klippen, ser pi inte piraten ? . nJo, på södra platånr, svarar en af musikan erna. Låt oss akta oss! Man har kunnat se Ossi Ett fruntimmer är bredvid honomp, afbröt P. quita. Dolorida! ropade Monserrat. Store Gud! Bedrar jag mig inten, återtog