Aftonbladet – 22 februari 1851, sida 2

skez.et Pedro Walls zigenare som marschera mot viken Pirmas, hvarest en båt är fastgjord. Hvad gör denna tropp ? Hvart går den? Korsarens genomträngande blick har redan upptäckt P.quita, Lan känner igen henne på hennes drågt, benres gång, hennes röst. Don Estevan är bredvid benre; ja, intet tvifvel mer, det äro de. De komma från fisksren Miros hydda, och Paquita tror sig räddad. Der äro del!v utropar röfvaren. Och vändande sig mot den närgränsande fästningsval en, är han färdig att ropa på sina röfvare. Det ör förbi med flyktingarne. Nej, Dolorida är ännu der. Hennes arm höjer sig, hennes röst dundrar. sRöfvare, tyst! Ej ur stöllet! Hennes blick ver förfärlig. Tillb2kalv ropade Gomes utom sig, tillbaka qvinna, jag batsr dig!) xFullfölj, eländige! jag väntade det. Kalken är pu fell — den rinver öfver. Hitåt skyldtvakter! Tig!, Hoa f.tiar piratens band. Jag ber dig! Hör mig!. fortfor hon. Jag hater dig äfven i detia ögonblick, ech hate: ropar till mig: Hämnd! Men jag bar så mycket älskat dig, Gomes! Hör! Jag är ännu fördig att förlåta dig, till och med att kasta mig il dina fötter! Låt dina båda fångar Ny! Kom ihig alt Estevan är min bror! I himlens ramr baf förbarmande med oss allalv B.r: bäsifrån! Lemna mgl, ropade röfva ren ursinnig; jag måste ha den q-iovna som jig ålskar, och denns qvinra är Paguita. Skyldt vakter! Till rap n! Hitåt!o ,Stråtröfvare! Du känner mig ej ännn!v åter tog Dolorida kailt och lugat. Jag!s svarade Gomes med en tvungen ton det är just emedan jag känner dig, som jag deg afskyr dig. Skyldtvakteri